SAGAN OM DRÖMMEN:vol 1 ”HOTET FRÅN ÖST”

Posted on 23 januari, 2012

4


Goderafton mitt herr o damskap, nu så har man legat väldigt tyst på denne sidan vilket jag får be så mycke om ursäkt för men har likasom haft fullt upp med huset som man lyckades köpa för ett litet tag sedan. Kommer lägga upp hur allt blir inom kort men det är en berättelse för en annan gång.
Nu så blir det en berättelse om mig som yngre person med slimmare kropp och god hälsa. Det var en tid som helt enkelt var så enkel och fridfull att man hade en säregen livsfilosofi tills innan livets klor satte sig tag i en.
Som så många gånger för så for jag och brodern ofta ut med våran Mormor & Morfar ut på små utflykter runt om i Svea rike. Dock denne gången så tog de oss till danskarnas Örnnäste.. självaste Bornholm i sin fulla prakt. Nu skall ni veta de att den som kommer berättas här händer inte i verkligheten utan allt är en dröm som jag hade under denne perioden som tyde sig vara så verklig att jag mindes alltihopa dagen efter och berättade för brodern min som föreslog att jag skulle skriva ner berättelsen på papper så jag inte skulle glöma den. Tro det eller ej men jag har lyckats spara pappret till denne dagen och nu skall den förevigas här på min sida. Allt handlade om att Sagan om Ringen skulle komma på bio så jag och brodern lus läste alla böckerna under en väldigt enorm kort tid för att förstå vad allt handlade om och efter att man läst dag ut och dag in så drömde jag om själva Sagan om Ringen händelsen men istället för att slås och kriga i fjärrans drömland som Midgård så utspela sig själva slaget på Simrislund mellan gott och ont där de goda hade sina fästningar uppe på Havregatan och de onda styrkorna som finns över hela området vars ledare är en krigar hövding som härskar över Döda Träsken som då är själva fotbollsplanen i Simrislund, den andra är en ond och mäktig trollkarl som har slått läger vid en grotta som då i verkligheten är backen ner till Vintergatan. Slutligen den onde härskaren hade okuperat en borg nere på verklighetens Korngatan där Jens H föräldrar har sitt hem. Nu är spelplanen utsatt och figurerna i rörelse för det slutgiltiga slaget mellan gott och ont.

Ställde mig på knä och försökte komma till mina sinnes fulla ro efter sammandrabbningen med rövarna som just ägt rum för några minuter sedan och som bara hade dykt upp från tomma intet ur skogspartiet (Klövergatan) till vänster om stigen som jag och mina män patrollerade (Cykelstigen mellan Havreg och Klöverg). Trots det överraskande anfallet så stod jag och mina män pall och mötte hotet rakt på, deras antal var inte stora vilket just då inte fick mig att fundera djupare på varför de anföll en större och mer välutrostad kompani än deras sorgliga patrask. Efter en kort strid som slutade med att man vi dräpte deras ledare och gruppen flydde sedan i panik tillbaka till skogsbrynet. Vi vann slaget snabbt och lätt men trots de så förlora vi goda och härdade män ur mitt kompani. När jag står på knä och försökt förstå situationens allvar då bland rövarna var det inte bara män ifrån de mörka skogarna utan även de stora och vildsinta Orcerna som annars inte rör sig utanför sina gränser till döda träsken (Fotbollsplanen). Jag kunde inte finna anledningen till varför de var så energiska att ta till strid när de var så mycket mindre styrka jämfört med min egen.. sen slog det mig att det hade kunnat vara en spaningspatroll som skulle testa vår styrka inför ett större mer samlat anfall. Mitt i grubblandet så kommer en av mina spanare tillbaka i full hast efter att jag skickat iväg dem för att följa efter de flyende och rapportera de att en kolosal stor arme var på väg åt vårat håll. Jag svor åt att vara rätt för en gångs skull och beodra snabbt iväg mina kaptener för att förberedda med sammandrabbningen. Kort därefter får jag syn på den enorma fiende styrka som börjar röra sig mot oss i rask takt när vi kom i deras synfällt, för att denne gången göra sig av med oss en gång för alla. Bland styrkorna så får jag syn på rövarnas högste hövding som ledder truppen som består av vilda Män, blodtörstiga Orcer och även någon enstaka Tauráns (som är tjurliknande bestar på två ben). Själva hövdingen är känd ur många namn men den som fastnat på alla Alliancen´s tungor är Bu´ruk , på människornas språk innebär det ”Själ Jagaren” då det sägs att själva svärdet som han har vid sin sida livnär sig på offrens själar och ger det dennes styrka som överträffar de flesta av sina utmanare.
Jag tittar över axeln bak till mina skadade och utslitna män, som trots sina skador stod rakryggade och med stadig o självsäker blick då de innerst inne vet vad jag begär av dem under min ledning men det är också därför de är kända för sin kampvilja och brutalitet både i Imperiet och övriga Alliancen´s raser. Med en snabb titt i var en av deras ögon för att se modet tända till liv och längtan till en ärofylld stund  få deras bröst och ryggar att sträcka på sig lite extra tills man kom till en soldat som stod och använde sin lans till att luta sig mot och klagade högljudigt hur ont han hade och hur illa allt var. Jag gick snabba steg dit och frågade personen vad problemet var och fick ett stödigt svar tillbaka att han hade skadat benet och förlorat ena ögat i förra striden så han kunde förmodligen inte kunde vara med längre då han ansåg att han inte var till någon nytta. Jag svarade honom med att han hade väl för bövelen 2 ögon så givetvis har han ju en i reserv till sådana här situationer, om han ändå kunde vara hälften av en sådan man som min fader var hade man kunnat fått ranson på honom. Det är ju inte alla män som kan få en lök att börja gråta vid ens närvaro, vinna en stirrande tävling mot själva solen eller att dränka en fisk. Efter att förklarat hur en redig man var för pojkspolingen så lyfte jag min arm och med en nickning så började alla springa rakt mot fiendestyrkan med mig i täten. När trupperna från båda sidor kolliderade med varann i ett öronbedövande smäll, mitt i allt kaos så hade jag kommit ifrån min trupp och snabbt blivit omringad av fiender som nu ställde sig i en cirkel runt mig. Jag slängde mitt söndriga svärd och drog fram min ”Mace” som är en liknande modifierad spikklubba som jag fått av dvärgarna för många herrars år sedan som tack för mitt evigt trogna engagemang gentemot deras ras. Klubban var svart som natten själv men innehaver en sådan kraft som ursprungligen kommer från en länge sedan död stjärna som dvärgarna fann och smide till ett formidabelt vapen. Den första som trädde fram var  en man från väst som snabbt som ögat svingade sitt krokiga svärd mot mitt bröst, jag lyfte snabbt min klubba och parerade snabbt undan slaget så mannen tappade balansen och snubblade klumpigt vidare men med snabb sving så avslutade jag striden med klubban i ryggen och mannen föll till marken med en duns. Nu sprang tre snabbt in men med snabba slag så var de också ur vägen, nu hörde man ett frustande och stönande närma sig cirkeln. Var en Tauráns som entrade ringen och jubblet ifrån motståndarna skorrade i öronen på mig glädjande av att jag förmodligen inte skulle lämna ringen levande. Detta var en av de större bestarna som man skådat, upp emot 3 m hög och 1,5 m bred och en trä klubba i lika stort mått som stammen till ett träd. Jag böjde lätt på knäna och bredade avståndet mellan benen så man kunde vara bered på bestens utfall som skulle komma så fort han visat upp sig för åskådarna. Mycket riktigt så for Tauráns emot mig med klubban svingande som träffar där jag hade stått för bara bråkdelen av någon sekund tidigare, jag landar lätt på fötterna igen efter min undanmaöver och tar sats för att hoppa upp mot tjuren och sveper med mitt vapen med full kraft och träffar vid sidan av vänster öga. Taurásen vaklar till och letar efter att få balans på fötterna igen innan nästa utfall kommer i ren ursinne, jag kastar mig snabbt framåt i försök att undvik själva slaget samtidigt som jag slår klubban över dennes ben. Besten faller på knä av smärtan, frustar och stönar men ger inga tecken på att ge upp föräns dennes livslåga blåser ut. I sin förvirring av smärtan så passar jag på och svingar klubban för att få ett avslut på kampen men blir överrumplad när tjuren träffar mig i sidan med sin enorma klubba och jag kände hur rustningen trycktes mer och mer in i kroppen på mig. Jag landar med en duns och jorden yrde runt mig medans jag halvhjärtat försökte hämta andan men för vart andetag fick man känslan av att man blev stucken av knivar i lungorna. Tauránen triumferade inför de andra som jubblade innan han började gå emot mig för att avsluta mig för gott. När han ställer sig i position och lyfter upp klubban så från ingenstans så entrade en av mina närmaste kaptener cirkeln efter att ha huggt och svingat sig genom folkmassan av västerläningar och orcer. I sista stund så kastar han sig fram och sätter sin dolk i Tauránens lår innan han rullar därifrån igen. Jag tar mig snabbt upp på fötterna igen efter tomultet som följde och slog ifrån vapnet från tjuren och avslutade dennes liv med hjälp av kaptenen som högg med sitt svärd bakifrån och jag svingade min Mace. Kände återigen rustningen höll på göra mina andningar tunga, drog min dolk och frigjorde mig från dess tyngd och inväntade massans framrusning men inget hände. Ur vimlet av massan trädde hövdingen fram och dennes följeslagare öppnade upp en väg in till cirkeln där vi befan oss. Med ett hånskratt och ett förvrängt leende så drog Bu´ruk sitt legendariska svärd sakta ur slidan och man kunde tyst höra alla själar jämra sig när vinden ven mot oss som svärdet tagit genom alla åren som det kom till denne värld. Min kapten tveka inte utan for fram i full fart för att ta sig an denne best till man men förjäves då Bu´ruk lätt parerade slaget och gjorde snabbt slut på min tappre krigare. Nu riktades dennes intresse på mig medans svärdet höll på att suga ut den sista gnistan ur kaptenen. Jag satte ner min Mace dödliga del mot marken och knäböjde mig framför det medans jag tog djupt andetag och utala orden som jag fått lära mig av min mästare för herrans år sedan ”When the shadow comes to claims our souls. Some must rise – the light of old. Names in stones, spirits of legend. Dids unknown, but yet never forgotten. These are the Duranin- of honor within and of fear without. Remember them, when hope you doubt.” Duranin var en dold och hemlig sällskap vars uppgift var att ägna sitt liv åt att hjälpa de svaga och i nöd, att skydda rikets gränser från yttre och inre fiender. Nu var detta hemliga sällskap nästan utdött förutom från mig och en handfull av andra utsprida över kontinenten. När de orden hade lämnat mina läppar så for en kraftig vind ut åt alla håll så pass att den pressade de som stod i cirkel runt mig bakåt en bit. Från att vara svart som natten så började mönsterna i min Mace fyllas av ett gyllenesken som gav ifrån sig ett sådant sken att hövdingen fick hålla upp sin hand för att skydda ögonen. När väl vinden samt det starka ljuset började lägga sig så passade Bu´ruk på att snabbt minska avståndet mellan oss och kom med ett kraftigt hugg mot buken, jag lyckades med nöd och näpe vika undan för hugget men utnytjade dennes kraft med en simpel rörelse i form av ett knä lyft till den lägre delen av midjan och med ett högljutt brak når våra kroppar möttes. I bråkdelen av nån sekund stod vi båda stilla intill varann men slutade med att Bu´ruk föll ner på knä, släppte sitt svärd och började kipa efter luft. Olyckligt för denne krigaren var att jag inte hade fått upp knäet tillräkligt högt för att träffa magen utan nu blev det i själva skrevet och det kan få vilken man som att vika sig av smärta. Medans hövdingen låg nere för räkning så jag ut mot den första krigaren som var mig närmast och gjorde dennes liv kort med min Mace och fortsatte svingande vidare ut från själva ringen som säkerligen skulle bli min egen död om jag stannat kvar. Efter att ha kämpat tappert mot dessa bestar under så lång tid i ett desperat försök att finna mina soldater så kände jag att krafterna började svikta igen, varje skada och sår fick ens reaktioner att bli långsamare ju längre tiden gick. I ett sista utfall innan alla energi var uttömt så skickade jag ut min hand med allt jag hade och träffade krigaren framför mig med sådan kraft att man slog honom 3 veckor tillbaka i tiden och likaså 5 tänder, medans han föll mot marken så fortsatte jag vidare framåt med en block ifrån ett svärd som kom från en av personenerna bakom som flög i de andra krigarna på vänster sida efter man snurrade runt och träffade honom i sidan av bröstet. Flög fram genom massan som såg ut att aldrig ta slut till jag fick syn på Hövdingen komma springande i full karriär rakt emot mig, jag spände fast min Mace i selen på ryggen och satte fart mot honom. På vägen så passa man på att sträcka lite på sina ömma muskler vilket var väl lite oflytt för dom som råka komma ivägen så blev ju de som tuppade av, trilla ihop av smärta eller i panik försökte ta sig undan. Väl inom räckhåll så kastade Bu´ruk en krokig variant av en kniv emot mig men som lättsamt passerad utan större svårigheter och lyfte snabbt sitt svärd över huvudet för avslutande hugg. Jag kastade mig fram och landade ryggen med full kraft i dennes mellanhjärde, som en brutal rugby takling av 9:e graden. Man kunde höra när vi landade hur Bu´ruks rustning smällde och krängdes av tyngden ifrån mig. Medans vi låg där så passa jag snabbt på ta tag i rustningen och lyfta upp dennes huvud från marken och ge honom en redig dränga lusing innan man avslutade de hela med en dansk skalle. Nu var han nere för räkning så jag tog snabbt fram min Mace och letade snabbt upp Bu´ruks legendariska svärd som befann sig en liten bit ifrån på en jordhög. Lyfte Mace´n högt och slog med full kraft så svärdet gick i tusen bitar. Med en smäll och ett tryck som skulle kunna flytta berg så flög jag bak 5 m innan jag landade med en duns, när man öppnade ögonen igen så kunde man se ett grönt starkt sken som lyste upp hela himlen. Innan jag förstod vad detta var så hade striden stannat upp helt och allas ögon riktade till detta sken. När skenet la sig lite så kunde man urskilja att detta var själarna som hade varit fångar i själva svärdet, nu for de alla ut mot de vilda männen, Orcerna samt resterande Tauran´s som fortfarande är vid livet och utbringa sin hämnd efter alla dessa år av fångeskap. När väl röken och skricken avtagit så var alla ur fiende styrkan som bortblåst och de enstaka som lyckades undkomma själarna flydde tillbaka till de Mörka Skogarna (Klövergatan) eller till de Döda Träsken (Fotbollsplanen). Till min förvåning så hade själarna låtit Bu´ruk vara vid liv och han låg kvar där jag lämnade honom. Tog ett hårt tag om min Mace och gick raska steg mot honom och märkte att denne började nervöst och nästan panik artat ta sig upp på benen men förjäves. Jag ställde mig vid sidan om honom och frågade honom ifall han hade några sista ord kvar innan han blev tvungen att lämna denna jord. Bu´ruk tog av sig hjälmen och spottade mot mina fötter och yttrade att detta var bara början, att den fallne åter har kommit till denne värld för att utkräva hämnd för våra förfäders handlingar. Jag tittade på denne förvridna personens anlete och någonstans djupt inom mig växte en oro att han kan mycket väl tala sanning men det fick vi säkerligen inom kort få svaret på, lyfte upp min Mace och skickade fanskapet till nästa dimension. Jag vände mig om och fick se att mina trupper hade klarat sig förvånansvärt bra trots det överlägsna antalet, en av mina underordnar kom snabbt fram till mig med ett meddelande som hade blivit skickat ifrån våran fästning på kullen (Havregatan) att förstärkningar från Dvärgarna var på väg till oss och att vi skulle förberedda på förflyttning så fort våra styrkor slagit samman då Alvernas scouter upptäckt ett nytt hot i horisonten som snabbt var tvunget att stoppas.

Detta är dock slut på Del 1 av 3 kommande berättelser. Fick dela upp dom då det annars hade blivit alldeles för stort att skriva ihopa det på en o samma berättelse. Hoppas ni har funnit gläjde i min lilla mini berättelse om hur de kan gå till i drömmarnas värld när man har alldeles för stor fantasi och gott om utrymme i huvet att utforska lite. Skall se om jag kan fixa till nästa inom kort så håll er uppdaterade gott folk så höres vi säkerligen snart nog igen.

Fridens Liljor

Annonser
Posted in: Fantasy