SAGAN OM DRÖMMEN: vol 2 ”SLAGET VID DVÄRGAKLYFT”

Posted on 1 mars, 2012

1


Nu var det dax att återigen berätta ett nytt kapitel ur min dröm som jag hade herrars år sedan i min alldeles för rofyllda ungdom. Långt borta från att äga hus, innan man beblanda sig med fruntimer samt en förskräckelig smal kropp… tur man växte från detta hopplösa fall och hamnade i ett hus med en förträffelig tösabit och alldeles lagom ölakagge som kan bära upp denne mannens pondus. Som sagt tanken är att man skall få in lite teckningar på personerna som är med i dessa berättelser vilket inte är några andra än mina egna vänner faktiskt. I denna berättelse så är det jag givetvis som har huvudrollen som ledaren för Imperiets armer vilka då är människorna, Terry W är Dvärgar släktet Whitebeard´s ledare ”Thoignar” tillsammans med sin egensinade generall Johan O vid sin sida ”Rognar” . Martin N är Alvernas nuvarande andlige ledare ”Tyrion” efter att deras konung har varit försvunnen under många decenier. Carl H är den ondsinta andebesvärjaren ”Mogar” som taget boning hos Whitebeard´s kusiner Darh Crimson´s som tagit över dvärgarnas forntida huvudstad årtionden sedan och tvingade ut de andra 3 dvärgasläktena på flykt. Enligt Alvernas spannare så har denne Mogar en koppling till Bu´ruks tidigare anfall på Imperiets trupper och måste ställas inför rätta för sina gärningar. Samtidigt som en illvillig skugga börjar röra sig i Öster. Pjäserna är satta och spelplanen på plats.. nu väntas allas öden att nystas upp ur ”Nornornas” länge sedan vävda trådar som kallas Livets Väv. Vem klarar sig, vem går under. Vem vinner välstånd och vem som tviner undan i missär. Ingen som vet mer än själva Nornorna.

Vi hade slagit läger vid Dvärgaklyft som är en majestätiskt berg som inte bara delar av landskapet utan även leder en till Dvärgarnas största stad om man följer bergsväggen, staden finns inne i själva berget och går under namnet Trondheim och är en hårt befäst fästning med naturliga försvarsverk och som är uthugget av Dvärgarna till perfektionism så det nästan är ointagligt utifrån.
Jag blev väckt av vakterna som bevakade tältets ingång, jag försökte knåda bort tröttheten i ögonen när jag frågade vakten vad tiden var samt vilket ärende som var så brådskande att man blir väckt. Vakten svarade med lite nervös och rostlig röst ”Ursäkta min herre, månen den står som högst på himlavalvet just nu samt att dvärgarna har anlänt och deras ledare ville samråda med er och ingen annan” Jag reste mig upp och lunkade bort mot skålen med friskt vatten och försökte gnugga lite vatten i ansiktet innan man gjorde sig redo. Väl klädd i rustning så begav jag mig ut ur tältet och de båda livvakterna följde raskt med 1 meter bakom mig tills vi nådde Dvärgarnas nyligen uppsatta tält och ställde sig sedan i skyddande ställning tillsammans med Dvärgarnas egna vakter. För att vara en halv mans längd så var tälten nästan lika stora som männens egna tält men den största skillnaden var dess starka tyg som sägnen sägs klara av farande pilar samt deras inredning i själva tälten. Var som man gick in på en pub med stödiga trä bänkar, bord och stolar i snyggt skarvade formar som är typiskt stil med Dvärgarna och det viktigaste, 3 stycken 100 liters tunnor med nybrygt mjöd som helst skall tömmas av ledaren av släktet och dess inre cirkel av generaller och rådsmän innan man går ut i krig för lyckans skull. Här välkomnades man av Whitebeards okrönte ledare Thoignar som fått ta över efter sin fars bortgång för några månader sedan då dennes karavann blivit överumplad av Darh Crimson´s patruller. Man kunde inte finna konungens kropp och all hopp om att finna den är nästan bortblåst, Thoignar har sedan dess letat efter ett sätt att ge igen på sina kära kusiner och nu föll detta i knät på honom och han kunde inte motstå att vandra ut med sin arme. Vi satte oss ner och mjöd fylldes i våra krus av tjänarna som serverade oss mat och dryck under hela samankomsten. Efter många skratt och leenden om gamla dåtida äventyr som vi haft tillsammans innan vi tog oss båda i kragen och vandrade uppåt i befälskjedan så passa jag på och fråga ifall vi kunde förvänta oss något stöd av Tyrion i den kommande striden om återtagandet av självaste Trondheim. Thoignar tittade förtjust ner i sin mjöd och sade att de spettsörade ottygen valde att stanna kvar i eran stad Avelorn. Denna stad är en av männens 7:e mäktiga städer som ingår i Imperiet, byggt upp under 100 tals år i försvarsyfte gentemot andra fiendliga makter. Det är här Kejsaren har som sin boning då det är den vackraste likaså den mest befästa stad som männen kunnat åstadkomma tillsammans med hjälp av både Dvärgar och Alver. Byggd in i berget och har naturligt försvar av floderna som rinner runt denna jättelika stad med torn som reser sig högt i skyn så de rör vid molnen när de passerar. Murarna så bastanta och breda att 4 man kan stå på rad och ändå ha god yta att röra sig på. I denna fästning till stad som är Imperiets pärla håller Kejsaren ett vakande öga över sina domäner.
Enligt Thoignar så hade Tyrion fullt upp med annat än att hjälpa Dvärgarna att liberera deras stad som varit under ockupation under urmines tider. Efter lång stund pratande och planerande så kom där en Dvärg med enormt lång mustasch och ställde sig vid sidan om Thoignar och viskade i dennes öra, kort efter så såg han nästan bekymrad ut och den mustasch pryda Dvärgen begav sig lika tyst som när han kom in. Kunde inte erinra mig sist jag såg denne muskolöse och orädde Dvärg tappa ansiktet som annars till deras traditioner är förbjudet, att visa tecken på svaghet kan kosta en sin befatning med omedelbar verkan. Så för att undvika detta får alla Dvärgar vid låg ålder lära sig att hålla den kalla minen trots deras känslor springer amok inom sig, även mer känd som stenansiktet. Nu sitter dock Thoignar mitt framför mig och jag kunde se dennes känslor svalla över som i en bägare men lika snabbt  som det hände tilltog han den kalla minen. Jag frågade vad som stod på, vad för nyheter är oroande nog att få Dvärgarnas ledare ur balans. Thoignar tittade rakt in i mina ögon och svepte sin mjöd som om det vore vatten. Reste sig upp och med en lugn och lågt brummande röst berättade han att en man vid namn Mogar har tagit sig in till Trondheim och lierat sig med de fördömda Darh Crimson´s, så fort dennes släktingar nämns spottar Dvärgen på marken och kastar förbannelse över dom och deras släkte innan han fortsätter. Thoignar berättar att denne Mogar sägs vara högra handen till självaste Nerazim, så fort namnet nämns drar det en vind pust genom rummet och får alla ljusen att fladdra till. Jag försöker tänka efter vem denne kan vara men kunde inte komma på någon vid detta namn och artigt frågar jag ifall denne går under annat namn. Thoignar ler lite och berättar att det är namnet på Dvärgars tungmål men går under kändaren namn via Mäns språk som.. Narog ”the Slayer of Dragons”. Jag tittar förbluffat på denne bastanta Dvärg och förklarade för honom att denne varelsen som han beskriver blev förgjord  400 år sedan av våra förfäder i en enad front. Sant svarade Thoignar men på något sätt har dennes ande stannat kvar och det sägs att denne varelse åter vandrar i våra skogar. Om man skall tro på by folk och jägare så vill säga, men sen så…. Mitt i samtalet så ljöd varningssignaler ur vakternas horn och hela lägret vaknar till liv med massa skramlande ifrån rustningarna och vapnen. Thoignar reser sig snabbt och rycker 2 dubbelhövdade yxor från vapenstället samt sätter på sig sin stridshjälm medans han delar ut order till sina generaler som rusar in i tältet. Jag lossar min Mace ur fästet och tar mig snabbt ut ur tältet för att leta upp mina befäll ifall de inte alleredan är ute på försvarställningarna. Vakterna utanför tältet har redan gjort sig stridsberedda när man snabbt började vandra ut i mörkret och med dom runt sig i skyddande ställning ifall någon skulle försöka ta mitt liv. När jag kommer fram till försvarslinjen som hade blåst varningssingnalen så fick jag syn på tusentals faklor i mörkret som närma sig lägret. Jag dela ut order till männen samt dvärgarna som befann sig runt mig, när faklorna närmade sig lägret så kunde man urskilja att det var Darh Crimson´s som anfaller men där var något mer som jag inte rikigt kunde urskilja i mörkret. Mitt i förberedelserna inför sammandrabbningen så anlände Thoignar med sina närmaste livvakter samt sin general Rognar, ”nu är det dax min påg” sade han med ett flin på läpparna ”Att äntligen sätta dessa jäddra kusiner på sin rätta plats här i livet”. Med ett vrål från Dvärgens enorma lungor och ett svar från alla sina landsmän ekade deras stridsrop ut över nattens mörker innan de lämnade sina befästningar för att möta sina ärkefiender på öppet fält. Jag beodrade mina män att se till att Dvärgarnas flanker är skyddade till varje pris och sprang sedan själv ut mot den vänstra flanken. På väg ut så lyses natten upp av ett starkt sken från de bakre leden av Darh Crimson´s, innan jag uppfattade vad det var så slog ett eldklot ner bredvid och skickade mig iväg med enorm kraft. Vaknade upp omtöknad och innan jag riktigt lyckades orientera mig så kom mina livvakter och drog upp mig på benen igen. Vi måste vidare sa vakternas ledare med stark röst och jag tog djupa andetag innan vi snabbt som ögat sprang vidare ut mot flankens främsta led. Väl framme ryckte jag till mig befället för flanken och beodra honom att skicka mig 200 starkaste männen för att sätta stopp för vad det än var som orsakade eldkloten som höll på att disorientera våra styrkor till en säker förlust. När man lyckats skrapa ihopa soldaterna tog man dom och begav sig ut i mörkret för att lyckas ta sig runt anfallarnas front och slå till bakifrån i ett överraskande slag.

Thoignar slogs längst fram tillsammans med sina klansmän och han kunde inte önska sig vara någon annanstans just nu. Han var född till detta ändamål ansåg han, att åter ge ära tillbaka till Whitebeards och åter ta tillbaka staden som fallit till fel Dvärgar. Med sina dubbelhövdade yxor svinga han sig genom Darh Crimson´s soldater. Rognar befan sig inte långt ifrån när denne fick syn på en lite större Dvärg som satt sin kurs rakt emot sin ledare, denna Dvärg var ingen annan än Darh Crimson´s egne kämpe som är så brutal att t.o.m. björnar väljer att inte konfrontera honom. Rognar börjar ta sig så fort som möjligt åt Thoignar håll innan det var för sent. Kom ett hug emot Rognar´s buk men lyckades avvärja med hjälp av sin järnklubba som fick knivens stål att brista i bitar innan han svingade klubban som fällde sin motståndare till marken med en duns. Han skyndade sig så fort som möjligt men där var för många fientliga Dvärgar i vägen för att hinna fram i tid. Rognar släppte den vänstra handen om klubban och svingade den med höger hand och med en sån kraft så skickade han klubban i riktning mot Thoignar, så alla som kom emellan klubban och dess färd stupade ögonblickligen av dennes tyngd. De som inte stupade tog Rognar hand om med sina 2 dolkar som han lossade ifrån fästena på sin rygg. Thoignar ovetandes om att kämpe var rask takt emot honom svingade sina yxor mot motståndarna i sån perfektionism att de föll en efter en. Plötsligt så hördes de en duns bara liten bit bakom honom och han vände sig snabbt om för att se vad det var, till hans förbryllning så var det Rognars järnklubba som hade landat där. Ett slag kom farandes och skickade Thoignar genom luften och landade på marken en bit ifrån sina yxor. När han tittade efter vem som utdelade slaget så stod en enorm Dvärg framför honom med ett rått leende på läpparna, ”ge en bön till skaparen innan jag skickar dig till honom” utbrast kämpen medan han lyfte sina 2 Mace´s. I panik så försökte Thoignar leta efter en utväd och fick syn på Rognars klubba bredvid sig, tog ett tag om skaftet och lyfte upp den framför sig precis när kämpen sänkte sina Mace´s med sådan kraft att det överröstade allt oljud över fältet när dessa 2 mötes. Trots Thoignar var Whitebeard´s kämpe så var dennes muskler ingen i jämförelse och klubban trycktes närmare och närmare dennes bröstkorg. Kämpen fortsatte trycka med vänstra vapnet medan han lyfte och svingade med högern så klubban for iväg för Thoignar så denne var avväpnad en andra omgång. Nu lyfter kämpen sin vänstra hand för att avsluta Whitebeard´s okrönte konungs liv för gott men blir överraskad av Rognar som lyckats ta sig genom myllret av Darh Crimson´s och hoppar upp med sina blodiga dolkar som han sätter rakt i skuldrorna i kämpen samtidigt som han skricker ”För Whitebeard´s”. Kämpen tappar sina Mace´s av smärtan och vrålar rakt ut innan han åter får sitt sinne under kontroll och för armen bakom huvudet och får tag i Rognars arm som han sedan kastar framåt i ren ursinne. Rognar landar tungt men iaf på sina fötter och Thoignar rullat iväg ifrån kämpen som är upptagen med att dra ut dolkarna ur skuldrorna. Nu stod Thoignar tillsammans med Rognar som båda lyckats få tag på sina vapen i en stund av lättnad men som inte varade länge då kämpen dragit ut dolkarna och använder dom nu mot Dvärgarna. Han rusar rakt emot de båda svingande med ena dolken mot Rognar som vek av till vänster och snurrade runt med klubban så denne träffade undre delen av armen, kämpen tappade dolken men gav Rognar en riktigt smäll med den vänstra handen så han for genom Whitebeard´s soldater innan han vände sig om mot Thoignar. Nu stod de två krigarna mot varann i tystnad för blott en halv sekund innan de rusade emot varandra. Kämpen kastar sin sista dolk emot Thoignar som träffar dock turligt nog hjälmen som åker av, när de väl är någon meter ifrån varann så skickar kämpen sin vänstra arm fram med full kraft. Thoignar ser detta komma och undviker slaget genom att ta ett steg till framåt åt höger och hamnar rakt framför kämpen, precis innan de koliderar så kastar sig Thoignar ner till marken och fäller krigaren så denne faller framåtstuppad till marken. Thoignar reser sig snabbt upp och sätter sina yxor i ryggen på kämpen innan han hinner resa sig och släcker dennes livslåga för gott.

Jag har lyckats ta mig runt fiendens styrka med mina 200 krigare genom att klättra upp på berget och ta oss genom de små om inte helt obefintliga stigar där fanns. Väl på andra sidan så smög vi oss fram så tyst vi kunde ta oss och så nära så vi såg orsaken till eldkloten. Det var magikers under ledning av självaste Mogar som skickade klot efter klot av eld utöver mina soldater samt Thoignars. Jag samlade mina soldater och gav dom direktiv på hur vi skulle gå till väga inför anfallet, när alla visste sin del så ställde alla sig på ett långt led och började snabbt ta sig framåt mot magikerna med mig i täten. Magikernas vakter upptäckte vår framfart och slog larm till krigarna i sin närhet, nu riktades deras blickar till oss och magikerna börja kasta besvärjelser, blixtrar, eldklot samt rötter som slingra sig runt soldaternas fötter. Trots detta så fanns där ingen återvändo för våran del utan vi var tvungna att ta oss igenom detta om vi ville ha våra liv i behåll, så vi rusar rakt in i de vaktande Dvärgarna. Nu överraskades vi av att magikerna själva drog sina svärd som de besvärjade, de började ge ifrån sig ett rött sken och begav sig in i striden som övermänskliga krigare med enorma krafter. Såg att de högg ner en efter en av mina soldater utan nåd, fick syn på en som kom rakt emot mig med draget svärd. Jag svingade min Mace och träffade magikern över bröstkorgen och fortsatte vidare medans han trillade ihop av smärta och klubbade ner nästa som kom springandes genom att slå undan benen och avslutade med slag över bröstet. Vände mig om och såg en som slog ut sina armar mot mig och blixtrar for ur dennes fingrar som träffade mig, jag kände bara hur hela kroppen började brännas och få spasmer. Visste att det var ute med mig ifall jag inte stoppade honom och det fort så jag tog ett steg efter steg emot honom men kroppen kändes som bly för var ansträgning man gjorde. Till slut tappade jag min Mace men ihärdigt nog fortsatte jag gå emot honom med all vilja jag hade. Dock orkade man inte komma mer än 1 meter ifrån honom när man till slut föll ner med vänstra benet och stödde sig svagt på högra knät. Magikern skrattade hejvilt och tog ett steg närmare och fortsatte kasta blixtrar över mig, detta var precis vad jag ville han skulle göra för nu var han mig inom räckhåll. Jag drog loss kniven från högra benets fäste med de sista krafter jag hade kvar och kastade mig framåt så våra kroppar mötes. Vi stod still en kort stund men till slut trilla magikern ihop med min kniv i buken sin. Vid detta laget så ryker det ifrån mig och mina muskler kändes lejalösa av alla blixtrar som gått genom min kropp. Jag tittar upp och får syn på Mogar par meter framför mig och med ett leende så skickar han en vägg av luft rakt emot mig och som slår mig av fötterna så man landar en bit bort helt omtumlad och svimmar av. När man öppnar ögonen men i ett yrt tillstånd så känner jag att två man bär mig i armarna till Mogar som precis sticker ner en av mina soldater med sitt glödjande svärd, jag tittar runt och ser att mina män håller på att bli överrumplade men kämpar tappert till siste man. Är alldeles för svag för att kunna göra motstånd och Mogar kommer emot mig med grimas som förmodligen skall förreställa belåtenhet. Lyfter svärdet för att hugga mig och göra livet kort, jag spottar på marken och säger med barsk röst ”Din tid är alldeles strax kommen din bedragare, du och dina likasinnade så”. Precis när han skall hugga mig så kommer Rognar med sin Järnklubba farandes genom luften och skricker ”Karrâdorum” när denne slår klubban i marken intill oss. Smällen är enorm och ger ifrån sig sådant tryck att de skickar oss all väders håll. Thoignar springer fram till mig och hjälper mig upp på benen och berättar att de lyckades slå sig genom Darh Crimson´s huvudtrupp så förstärkningar är på väg. Thoignar gav mig även en ört att tugga på så man åter fick lite av krafterna tillbaka, nog för att orka ta sig upp och strida vidare för stunden. Tack vare Dvärgarnas förstärkningar så begav dig sig snabbt ut för att hjälpa mina trupper som varit väldigt utsatta under lång tid men som nu fick lite andrum och vi tre begav oss efter Mogar. När vi fann honom så kasta han eldklot mot oss men Rognar med sin järnklubba lyckades slå undan de som kom hans håll, Thoignar kastade sig till sidan och rusade emot honom när han väl landade på fötterna. Mogar skickade rötter som svepte runt mina fötter och hindrade mig att undsätta mina kamrater. Mogar vände sin blick mot Thoignar blockade dennes slag som kom svingandes och skickar iväg honom med sina krafter. Jag lyckades ta mig loss från rötterna och springer fram svingandes med min Mace mot Mogar men som hoppar undan så slaget missar och träffar marken istället. När stenen flyger och yr ifrån de själva misslyckade slaget så utdelar Mogar ett par Roundhous sparkar emot mig och golvar mig på direkten. Rognar i samma stund slår sin klubba nerifrån och upp men som blir lätt parrerad av Mogar som sedan kör svärdet in i Rognars sida. Rognar tappar klubban och faller till marken av händelsen för att chippa efter luft, så ställer sig Mogar redo för att ta Rognars liv. Jag ser vad som är på väg att hända och kastar iväg min Mace med de sista krafterna jag har kvar och som turligt nog träffar Mogars högra ben som då får de till att vika sig och han hamnar på knä. Då passar Thoignar på och huger med sina yxor men istället för att träffa axlarna som var tänkt så flyttar Mogar sin rygg bakåt vilket gör att bara själva skaftet av yxorna träffar. Mogar tar tag i yxorna och kastar Thoignar framåt så han landar intill mig. Nu svingar han yxorna runt sig för att sedan skicka dom emot oss båda, jag hinner få upp min Mace som yxan studsar vidare ifrån medans den andra träffar Thoignar i bröstet och faller bakåt till marken. Dvärgarnas soldater har i detta läge fått se sin ledare falla till marken och ursinigt rusar de emot Mogar för hämnd. Innan de äns hinner komma närmare än 3 meter så kör Mogar ner händerna i marken och uttalar ord på främande språk. Detta får marken till att spricka upp och skickar iväg alla utom honom själv som sedan reser sig lika lugn som under striden och säger ”Striden här mår vara eran vunnen men innan kriget är över så kommer en av er att stupa, märk mina ord”. Mogar slår ihop sina händer över huvudet och blir till en massa korpar som flyger iväg i riktning mot Trondheim. När Mogars arme ser honom fly så lägger de ner sina vapen och ger upp. Jag haltar fram till Thoignar för att se ifall det var en dödlig utgång men till min glädje så lyckades dennes brynja stoppa yxan innan de träffa skinnet. Vi reste oss upp och beodrar våra trupper till att eskortera de fientliga styrkorna som gav upp till lägret där de får sättas i provisorisk fångläger tills vi kan komma fram till ett beslut vad som skall göras med dom. När ordrarna är utdelade så skyndar vi oss till Rognar som har blivit svårt sårad och bär honom i varsen arm tillbaka till lägret där våra helare försöker rädda dennes liv. Jag och Thoignar kan inget annat än vänta och se om Rognar skall klara sig. Till vår förvåning så kom en annan in i tältet som vi inte hade väntat oss men till våran glädje så var det Alvernas andlige ledare Tyrion. Thoignar bönade och bad att spetsörat skulle hjälpa dennes dödligt sårade vän att re sig. Tyrion kunde inte lova något då även om han var den mest kunniga inom helandet så har även han sina gränser. Tyrion meddelade att anledningen till att han anlänt var att oroväckande mörker började röra sig i Öster där land djur likaså fåglar började fly dessa marker som blivit mörkt. Tyrion ville att vi skulle dra oss tillbaka till staden Avelorn innan det var för sent, Thoignar ilsknade till och gav klara besked att vi inte lämnade stället förräns Trondheim var befriat från de smutskastande packet som håller de med sina klor.
Tyrion bad oss att lämna tältet och fundera på vad denne nu sagt, så han kunde få ro för att hela Rognar innan det var för sent.

 

 

Då var detta slutet på del 2 ”SLAGET OM DVÄRGAKLYFT”. Tanken är att här skall komma upp bilder sedan men ni får vara tålmodiga för inget man gör i en handvändning. Så håll utkick efter nästkommande del så hoppas jag trots att den var lång så var de till er belåtenhet.
Fridens Liljor

Annonser
Posted in: Fantasy