SAGAN OM DRÖMMEN:vol 3 ”UPPENBARELSEN”

Posted on 22 mars, 2012

0


Då var vi inne på del 3 som var tänkt att bli sista delen men tyvärr så får jag nog allt fortsätta med en 4:e o kanske t.o.m. en 5:e del för att inte göra berättelserna för långa för er att läsa. Hoppas detta inte förstör för er utan att de kanske rent utsagt glädjer er. I denna berättelsen så är Jag med som högt rankad soldat och ledare för människornas styrkor i fält, Terry W som Dvärgarnas ledare Thoignar, Johan O som den egensinade Dvärgageneralen Rognar som åkte på allvarliga skador i förra delen. Martin N kom in i slutet av förra delen som den andlige ledaren Tyrion för Alverna, nu entrar även Christian H som livvakt och rådsman till Tyrion under namnet Orophin. Dessa är de godas styrkor i denna del, överraskningen här kommer vara att Nicklas O entrar berättelsen, som Amras men mer än så kan jag inte skriva då det skulle förstöra överraskningen. Rickard M gör även sin debut i denna del som är mer känd ur Dvärgarnas tungmål som Nerazim, Alvers tungmål Khala och ur Mäns tungmål Narog. Ingen annan än de onda styrkornas ledare kommer för att lämna ett ödesdigert meddelande till våra hjältar om att timmen är slagen för denna värld, där vinden kommer föra med sig förstörelse och lidande för samtliga raser. Tiden är kort, men kan våra hjältar finna en väg ur detta med livet i behåll innan det är för sent?

Jag såg mig själv vandra genom en brinnande skog, över ett dött fält som en gång pyrde av liv av alla slags djur. Fann mig själv till slut i ett av Avalorns mäktiga torg där allt var öde och tomt, husen var fallfärdiga och tornen hade rasat mot marken av oanade krafter. Stod förbluffad av allt jag såg men mina ögon fixerades till slut på den värsta händelsen som skulle knäcka mig. Mitten av torget uppe på de upphöjda vakttornet vars tak och väggar var bortblåsta så fick jag syn på ett par igenkänneliga kroppar, de var inga andra än mina bundsförvanter och trogna vänner. Jag sprang fram för att se om någon av dem kunde vara vid liv, vid mina fötter låg Thoignar, Rognar, Tyrion och Orophin. Föll ner på knä helt och blev helt bestörtad av allt som jag fått se och tårar rann tills jag hörde krafsande ljud och tunga andningar och stönanden. Tittar bort mot andra änden av tornet där en sönderfallen staty skulle ha varit men vid dess ände så fann jag min konung ligga döende. Jag sprang fram till honom och försökte få fram svar på vad som hänt, vad som kunnat orsaka denna förödelse. Innan han försvann in i tomheten så lyckades han yttra ”Kargath” med en hes röst och med en lätt suck var han borta. När jag höll på att tappa förståndet helt så hördes det en mörk mässande röst som ven genom vinden, språket som användes var ingen nu levande kunde tala då det dog ut hundratals år sedan. En dimma kröpp sig runt staden tills jag inte såg något annat än mina händer, steg kunde höras och de kom närmare för vart steg. Ur dimman kunde jag till slut urskilja en mörk gestalt som stannade par meter ifrån mig, samma mörka röst talade nu på Mäns tungmål och kom med en varning ”Detta som du nu skådat är framtiden som inom kort är på väg att hända.”  Dimman började sakta lätta och skuggan flyger fram emot mig, känner en stöt emot magen och smärta som började sprida sig. Tittar ner och ser ett svärd instuken i magen, faller på knä och skuggan drar ut de samtidigt som jag tittar uppåt när dimman lättar så pass att man får se vem personen är. Till min fasa så får man se Narog stå framför mig i full rustning glödandes som om den vore direkt tagen från smältande lava och vars ögon som lyste blått och kyla ångade ut ur dom som om dennes själ fortfarande känner av dödens ständiga närvaro. Rösten hördes åter igen när Narog lyfte svärdet för att hugga mig ”Om ni inte rår för att stoppa honom i tid så kommer denna framtid att slå in” så svingades svärdet över mig.

Jag reser mig skrickandes för att komma på mig själv med att allt var en dröm, inser även att jag dragit min dolk som är i ett fast grepp i min vänstra hand som skydd mot sjävla hugget i drömmen. In rusar vakterna helt vettskrämda över vad de skulle få se men när de såg att allt var väl så skida de sina svärd och pustade ut. Jag gav direkta order om att samla ledarna för möte i Thoignars tält, utan att ifråga sätta så sprang de iväg för att föra budskapet vidare så snabbt som möjligt. Jag gick upp och kastade lite vatten i ansikte för att rensa tankarna lite innan man begav sig till mötet, par dagar har gått sedan sammandrabbningen med Mogars trupper. Rognar har återhämtat sig bra trots det allvarliga såret ifrån Mogars klinga, tack vara Tyrions helande ägenskaper. Vi beslöt att stanna kvar och inte flytta lägret p.g.a de skadade och sårade (Vilket är på Simrislunds äng precis ovanför gången ner till Vintergatan som då är ingången till Trondheim) så vi inte äventyra deras liv i onödan. En obehaglig kyla gjorde sig känd i tältet och en rysning gick genom hela kroppen som om något eller någon befann sig i min närhet, ljusen började fladdra till så de nära nog höll på att slockna. Försökte sträcka mig efter svärdet som hängde på ett av tältets krokar, känslan blev starkare och de kändes som vad det nu än var befann sig precis bakom mig och en pust träffasw min kind samtidigt som ett litet morrande hördes väldigt dovt. Fick tag om svärdet med handen och svingade det samtidigt som jag snurrade runt men kunde inte finna någon där och ljusen slutade att fladdra till att lysa normalt igen. I det ögonblicket så entrade Thoignar tältet och med en suck sade han ”Jaha, är det av den anledningen du väcker mig på onormala tider.. visste inte att du var så benägen att få pisk innan du la dig, men visst ställer jag upp” Nu ställde han sig framför mig med ett snett leende och spottade i sina händer innan han drog yxan ”Låt oss börja så vi kan få det överstökat, vill ju ha lite sömn innan solen går upp.” Helt förbluffad över allt som händer så försökte jag förklara för Thoignar att jag inte menade att omedvetet utmana honom men i samma stund kom Tyrion in i tältet tillsammans med Orophin. Nu uppfattade Orophin situationen som den att någon försökte göra en kupp och ta över makten av den samlade armen som befann sig utanför och drog sina 2 Alviska svärd och riktade en av var mot oss. Försökte lätta på spänningen men han inte till orda innan Thoignar yttrade sig ”Stoppa undan de där tandpetarna innan du gör dig själv illa pöjk och låt männen sköta sitt. Seså gör de nu innan jag slår knut på dina öron och skickar dig i fosterställning hem till din mor.” Orophin blev illröd i ansiktet och skulle precis svinga sina svärd när Tyrion gick emellan och bad Orophin att lämna tältet på Alviska. Väl Orophin lämnat oss så vände Tyrion åter mot Thoignar och med en lättad suck sade ”Alltid en ära mästerdvärg att få höra nya förolämpningar. Men jag antar att anledningen till detta möte är av andra grunder än att fördjupa sig i dvärgas begränsade ordförråd.”
Jag förklarade allt för de båda, om drömmen som jag upplevde och den obehagliga känslan jag fick i tältet precis innan Thoignar entrade. De båda satt i djupa tankar efter de fått höra, Tyrion tog till orda och frågade ifall jag kunde känna igen rösten som talade till mig i drömmen. Funderade men kunde inte erinra mig att jag skulle ha hört rösten tidigare. Mitt i vårat samtal så stormade Orophin in och avbrött oss med att informera att där fanns märkliga spår utanför mitt tält som leder genom lägret och ut mot skogspartiet en bit bort. Vi tar oss snabbt ut och konstaterar att avtrycken i marken verkar vara ifrån en varg eller något liknande då dessa var enorma. Vi började följa spåren och samlade ihop en liten grupp av våra bästa krigare ur Männens, Dvärgarna samt några få ur Alvernas trupper då de bara är livvakter till Tyrion i lägret. Orophin ledde gruppen då dennes sinne för spårning är oöverträfflig, ryktena sägs att denne spårade en grup av Orcer i 5 dagar utan att tappa spåret och slutade med att han räddade livet på Tyrion. Då gruppen som han förföljde var ute efter den andlige ledaren och lagt sig i bakhåll och han stoppa anfallet innan det äns påbörjat helt själv. Vi anlände till skogspartiet där Orophin delade upp gruppen i 3 delar så vi skulle kunna stänga in besten när vi väl fann honom. Efter att ha gått en bit in så kommer vi fram till en skogsglänta som var upplyst av månen och stjärnorna, i samma stund så hörde vi skrick och rop på hjälp från en av grupperna som Orophin delade upp. Lika snabbt som de uppstod så blev det tyst igen och den svala vinden som träffade kinderna var det ända som man kunde höra, tills ett fruktansvärt ylande bröt tystnaden i samma riktning där gruppen tidigare hade varit. Jag skickade iväg en av mina män för att tillkalla den andra gruppen innan de också blev överfallna av besten. Orophin började leda gruppen ut mot mitten av skogsgläntan så vi inte skulle bli överraskade av odjuret i den mörka skogen. Väl ute i mitten så intog vi igelkottsförsvar så vi hade ögon i alla riktningar ifall denne försökte överrumpla oss. Tillkalla mig Tyrion och frågade ifall han någonsin möt något liknande under sin tid på denna kontinenten sen den stora vandringen över det oändliga havet deras släkt gjorde och hamnade här. Tyrion nämnde att där de kom ifrån så fanns där en ras som de kallade Laikans som var en blandning av varg och man, till en början så var där fred mellan raserna men en sjukdom spred sig bland Laikans och deras mer djuriska instinkt tog över och det 100 åriga kriget bröt ut. Till slut var förlusterna så stora på vår sida att våran konung beodrade sitt folk att ta till flykt över havet innan vi blev utrotade och hamnade här. Jag frågade ifall det kunde ha varit en Laikan som lyckats ta sig över med båtarna som Alverna använde, Tyrion stod tyst en liten stund och sade ”De lär vi snart få veta, känner att varelsen är på väg hit.” Nu var alla på helspänn i väntan på att besten skulle visa sig så när en kvist brast precis vid skogskanten så hoppade trupperna till och skramlade med sina vapen. Varelsens ögon började lysa upp av månens sken när den närmade sig skogsgläntan, nu kunde man börja urskilja konturerna av honom. Väl ute på gläntan så såg man hur stor den var, bara upp till mankeln så var de säkert en 1,5 m och 2 man bred minst med sylvassa tänder som blänkte i stjärneljuset när denne öppnade käftarna. Varelsen stannade 10 meter ifrån och gav ifrån sig ett isbitande yl som fick våra trupper att börja backa bakåt tills de stötte på Thoignar som grymtade till och frågade ”Är ni rädda för denna övervuxna valp? Jag skall visar er hur man hanskas med en sådan.” Så greppade han tag om sin yxa och vandrade förbi mannarna till han bara var par meter ifrån besten. Thoignar spottade i sina händer och sade ”Du hade gjort dig som en redig dörrmatta.” innan han for iväg mot ulven med svingande yxa, ulven blev paff men lyckas kasta sig till sidan medans yxan träffar marken där den stod par sekunder sedan. Ulven spänner sina ben och kastar sig emot Thoignar som med nöd och näpe får upp yxans skaft som skydd när käftarna håller på att omslucka honom. Med skaftet i ulvens mungipor så lyckas Thoignar hålla honom borta men han känner trots sin enorma styrka så är ulvens större och armarna börjar ge vika. Rent desperat så söker Thoignar en utväg innan käftarna slår om honom, han kör in handen i munen på ulven och tar ett rejält tag om tungan och rycker i den. Ulven backar bak av smärta av handlingen och vandrar runt Thoignar medan han fräser och gnyr, nu passar Thoignar på och ställer sig upp på benen igen innan ulven gör ett nytt försök. Nu märker han att ulven är okoncentrerad och gör ett nytt utfall med hugg ovanifrån, som en dvärg så för han alldeles för mycke oljud ifrån sig så ulven hinner upptäcka dennes framfart och biter tag i yxans skaft. Med sin tass så trycker ulven ner Thoignar mot marken och sliter loss yxan från dennes händer och skickar iväg den. Jag står och tror att hoppet är ute för Thoignar men denne envise Dvärg tar tag om en av klorna som trycker mot bröstet och bryter det så att ulven ylar till och lyfter tassen, så Thoignar får chansen att rulla undan. Väl uppe på benen igen så skriker Thoignar ”Är det allt du har att komma med? Har sett mer kämparglöd i en kanin ditt förbaskat dåliga ursäkt för en täcke.” Ulvens ögon börja lysa röda och är så rosenrasande att han börjar tugga fradga, utan förvarning så löper han emot Thoignar men helt oväntat så möts han av ett slag ifrån Dvärgens högra hand och flyger par meter åt sidan innan han landar med en duns helt utslagen. Nästan besviken så hämtar Thoignar sin yxa och på väg att göra livet kort för ulven så hördes det en massa ylande ifrån skogskanten, allas blickar riktas dit och ur skogen vandrar ett 20 tal ulvar ut emot gruppen. Tyrion sade ”Det var detta jag var rädd för, de var inte den ulven som vi har försökt att spåra.” jag försökte förstå vad han syftade på och skulle precis fråga vad han menade så pekade han mot en gestalt som kom ut på skogsgläntan bakom de andra ulvarna. ”Där har vi den vi söker, där har vi en äkta Laican.” sade Tyrion samtidigt som gestalten kom ut till månljuset och man kunde se en ulv men i stående form och dennes styrka verkade enorm. T.o.m. Thoignar ryggade till när han fick se honom komma gående emot oss. Tyrion gick fram och ställde sig intill Thoignar och talade på samma språk som den jag hade i drömmen och Laican svarade på samma språk. Jag kunde inte släppa tanken utan frågade rätt ut mitt under Tyrions och Laicans samtal ”Det var du va, det var du som förmedlade i min dröm eller hur? Likaså du som var inne i mitt tält?” Laican sträckte på sig och fick en mörk men mjuk röst när han svarade ”Ja det var jag som var där. Jag kom med en varning innan det var för sent för oss alla, ondska håller på att spridas över hela denna värld av ingen annan än Khala själv. Ni gav mig inget val när ni följde efter mig hit med era män, nu följer de mig istället” Innan jag förstod till fullo vad han menade så frågade Tyrion ”Jag vet att du inte är en renblodig Laican då din aura är väldigt orolig, vem är du om jag må fråga” Laican tar ett par steg framåt för att sedan sätta ner vänster knä till marken och lägger sina händer på marken, ett stark ljus drog över kroppen på honom och för att sedan lika snabbt försvinna igen. När ögonen väl vande sig vid mörkret igen så stod det inte någon Laican framför oss längre utan en Alv och i samma ögonblick faller Tyrion och Orophin på knä i en bugande ställning. Alven svarade ”Jag är Amras, hövding åt Nota´loya klanen, överbefälhavare över Ordos styrkorna och konung för det Alviska släktet. Den sista rättmätiga härskaren och arvet kommer att dö med mig i sinom tid” Jag var helt förbluffad över vad man fick höra men kunde inte förstå vad han gjorde i en Laican form. Amra berättade att han blev sårad vid den stora vandringen men lyckats hålla sjukdomen slumrande med under denna långa tid med magiska besvärjelser tills den dag då han stötte på.. i samma stund kom där ett klot brinnandes av mörk energi som träffar Amras och exploderar så denne flyger rakt in i träden intill. Alla vänder sig om för att se vad eller vem det var och till vår värsta fasa så är det Narog som entrar skogsgläntan i sin rustning som är svart som natten förutom för den blåa nyans som skimrade till då och då. Var som om rustningen levde av sig själv då om man tittade riktigt noga så kunde man urskilja själar röra sig i själva rustning Ulvarna reagera instiktivt direkt när deras ledare är i fara och attackerar Narog, han börja röra sina händer och blåa sfärer började bildas runt armarna som växte sig större för var svepning Narog gjorde tills de var en knytnäve stora. Narog tar den ena efter den andra och skickar dom emot ulvarna som är på väg mot honom, när dessa sfärer träffar marken så exploderar de med en sådan kraft att de dödar par stycken av ulvarna ögonblickligen. När resterande kommer fram till Narog och hoppar emot honom så slår han undan en efter en och skickar mot träd och stenar, tills den sista kommer emot honom så får han tag i ulvens strype. Medans ulven sprattlar med tassarna och försöker komma loss sätter Narog den andra handen mot dennes buk och skickar en stråle av ren energi in i honom, blir en sådan kraft att det gör ett stort hål på besten. Narog vänder sig om mot de andra ulvarna och kastar den döde emot dom och säger med riktigt mörk, djup och mullrande röst ”För eran egen skull så håll er undan annars slutar ni som era bröder” Ett ylande for genom luften från Amra som åter hade tagit formern av Laican och talade om för sina undersåtar att hålla avstånd för tillfället och sade ”Vad vill du din bedragare, du har gjort nog med skada. Det var du som lurade mig med fagra löften om att bli återställd och istället släppte du varelsen fri inom mig” Skratt brummade i Narogs bröst och svarade ”Hjälpa dig, vad kallar du de jag gjort för dig. Du har blivit din sanna form och kan med detta regera världen vid min sida över dessa dödliga varelser, vi kan bli gudar tillsammans”. Man kunde se Amras brottas med sitt inre jag om vad han skulle göra, han var ju i grunden ingen Alv längre och han visste att hans folk inte skulle ta emot honom ifall han sökte sig till dom. Tyrion ser förvirringen uppstå i Amras sinne och ställer sig emellan honom och Narog, här upptäcker Tyrion att där finns en besvärjelse som är riktad emot Amras. Tyrion böjer lätt på knäna och lyfter lätt på vänster ben så bara stortån nuddar vid marken medan han formar sina armar som en cirkel framför sig, utan förvarning så landar han med full kraft på vänstra benet samtidigt som han slår ut med armarna i riktning mot Narog. Ur händerna så flyger det en stark stråle av renad energi som träffar bröstet på Narog så denne tappar balansen men som snabbt tar ett steg tillbaka för att finna den igen. Återigen så hör man skratt ifrån den väldige krigaren som nu började gå emot Tyrion med raskt takt. Nu gjorde Tyrion ett nytt försök med att skicka strålen men som lätt slogs undan av Narog, man såg att Tyrion började bli osäker och skickade nu allt vad han hade emot krigare. För var stråle eller sfär av energi som Tyrion skickade så slog Narog undan dom eller bara undvek dom med lätthet, nu var han nästan ända framme vid Tyrion. Med en vilja gjord av sten vägrade Tyrion vika sig utan skrek ”Du kommer hit men inte längre, över min döda kropp att jag låter dig förslava min konung. Är det kraft du är ute efter så skall du få de med.” Med stängda ögon och harmoniska rörelser med kroppen så lyckades Tyrion samla sin livs kraft och centrera den i ögonen så när han åter öppnade upp dom så for strålar ut med sådan kraft t.o.m. vi som stod en bit bort kände av trycket. Narog lyfte snabbt upp sin vänstra hand som skydd, när strålen träffade handflattan så puttade den honom 3 meter bakåt innan han åter fick grepp med fötterna och fortsatte gå emot Tyrion men med tyngre och mer ansträngande steg. Man kunde bara stå och förundras över vilka krafter de båda besatt, de var sådan vindstyrka att man hade svårt att stå pall likaså att kunna se vad som hände då Tyrion lyste upp hela skogsgläntan med sin energi attack att det tårades i ögonen av det starka ljuset. Kunde då se att Narog otroligt nog stod emot attacken och var nu nästan ända framme, jag lyckades se en glimt av Tyrion som nu var nere på ena knät då det verka som att attacken tar kraftigt på dennes energi. När Narog kom fram till Tyrion så vänstra handen över huvet så den döljde ögonen för att sedan greppa tag och lyfta upp honom från marken framför sig. Nu hängde Tyrion helt försvarslös i luften då han inte hade någon ork att försvara sig, samtidigt grinade Narog till och yttrade sig ”Du var mig en mäktig en, trist att jag inte kommer kunna konventera dig till min sida. Kan då inte låta någon sådan kraftfull leva för att utmana mig fler gånger.” nu lyfte han upp sin högra hand och satte den emot Tyrions bröst som han tidigare gjorde mot ulven. Innan vi andra hade hunnit reagera så fick jag syn på Orophin som redan var framme hos de andra 2, precis innan Narog hinner släppa iväg sin magi så kommer Orophin med full kraft och tacklar honom bakifrån så han tappar taget om Tyrion. Nu föll de båda till marken men som den smidiga krigare Orophin är så kasta han sig vidare framåt och landar på båda benen, han drar sina 2 svärd och springar snabbt tillbaka mot Narog innan denne hinner reagera och drar ena svärdet över låret. När svärdet möte Narogs ben så kastar sig Orophin framåt och hör vrålet av smärta bakom sig när han viner genom luften, till sin förvåning så stannade han upp i luften för att sedan bli skickad rakt in i ett träd så det brister och båda faller till marken med en duns. Trots sin snabbhet så hade Narog trots smärtan lyckats få tag på Orophins fot och gjort snabb averkan på honom. Jag drar min Mace och tillsammans med Thoignar så springer vi fram och svingar våra vapen, Narog ser detta och uttalar en magisk ramsa så att det legendariska vapnet Frostwyrm uppenbara sig i dennes högra hand. Nu var det inget återvändo utan vi gav oss in med full kraft. Thoignars slag blir blockad av Narog som i sin tur knäade dvärgen så han föll ner på knä, lyfte Frostwyrm och hög mot Thoignar men i sista stund han jag fram och parerade undan slaget. Nu kom Narog lite ur balans så passade på att slå med skaftet av min Mace så de träffade hjälmen med allt vad jag hade. Medans han håller på att trilla till sidan så tog jag tag med båda händerna om Macen och svingade med full kraft, träffade Narog rakt i bröstet så att han flyger par meter till sidan. Med en lättnad suck så om att jag kanske skulle kunna re upp det så känner jag att jag inte kan röra min fötter. Tittar ner och ser att de har börjat frysa fast i marken och det bara växte uppåt på kroppen, ser åt Narogs håll och ser honom ha kört svärdet i marken med båda händerna. När jag bara har huvet kvar så reser han sig upp och säger ”Kanske har förstått att svärdet har sina små egenskaper. Tror verkligen ni dödliga har en chans emot mig, mörkrets herre! En förolämpning av högsta grad” Nu stod fanskapet rakt framför mig och jag kunde inget göra och de andra var utslagna så detta var som det verkade, slutet. Frostwyrm lyftes och skulle hugga mig men från ingenstans så hoppade Amra upp på Narogs rygg och började klösa honom men rustningen var för tålig för att kunna göra skada, så han lutar sig bak med hela sin tungd och använder Narogs vikt att skicka iväg honom med benen. Tid finns inte, ni måste härifrån och finna Kargath i Trondheim. Han är nyckeln till att kunna stoppa Narog, hälsa Tyrion att jag är ledsen.” Samma ögonblick så blev allt ljust, när man öppnade ögonen igen så var vi alla inne i Thoignars enorma tält. Jag lyckades bryta mig loss från isen och kollade upp med de andra ifall de var allvarligt skadade. Efter att jag hade tillkallat helare så satte jag mig ner tillsammans med Thoignar, Orophin och Tyrion för att samtala om vad som precis hade hänt. Tyrion tog till orda och förklarade att förmodligen så hade Amra teleporterat oss ifrån skogsbrynet hit för att offra sig själv för våran skull. Kom tänka på att våra krigare fortfarande är kvar där ute och började beodra en räddningspatrull men Tyrion sade att det bara skulle göra saken värre. Då de var redan bortom all hjälp, för via Amras bett så verkar de som att de får offren till att förvandlas till ulvar. Varför tror du Narog var så intresserad av att ha honom på sin sida, han kan bygga upp en arme av dessa ulvar inför kriget som är på väg. Vi måste in till Trondheim och finna denna Kargath annars är jag rädd för att hoppet är slut för oss.
Vi satt tyst länge den kvällen innan vi föll i sömn av ren trötthet, en ny dag höll på att gry med fler problem vid horisonten.

Så var den 3:e delen av Berättelsen Sagan om Drömmen slut, hoppas den blev till er glädje bra. Skall påbörja 4:an inom kort men känner att jag nog allt får ta en paus då de tar sin lilla stund att skriva. Men håll utkik efter nästa. Fridens Liljor

Annonser
Posted in: Fantasy