SAGAN OM DRÖMMEN:vol 4 ”HÄMNDENS TIMME ÄR SLAGEN”

Posted on 2 maj, 2012

0


Då är vi inne i den 4:e delen som tar oss till själva slaget om Trondheim. Nu har våra hjältar återhämtat sig efter nederlaget mot mörkrets härskare Narog som nästan kostade dom livet om det inte hade varit för Amras offring. I denna delen så är givetvis jag med som högt uppsatt befäll för Mäns styrkor. Terry W är åter med som Dvärgaledaren Thoignar som kommer få fatta svåra beslut i striderna som kommer. Johan O är den egensinade Dvärgagenerallen Rognar som nu har blivit helt återställd av sina tidigare skador. Martin N som är den andlige ledaren för Alverna Tyrion, tillsammans med Christian H som är dennes Livvakt och rådsman är också med men efter vetskapen om vad som hände deras konung. Nu är dessa två under stor press att åter få tillbaka Amra innan vetskapen om vad som hänt honom sprids till sitt folk, Tyrion är bara den andlige ledaren som hållit tronen till konungen återkomst. Risken för inbördeskrig om kunga makten är ovidkomlig om de inte finner en lösning på att kunna återställa honom. Nu har de onda sidan börjat rekrytera nya samt gamla kommer åter i denna berättelsen. Carl H är en av dessa som inte spelar någon annan roll än andebesvärjaren Mogar, tillsammans med Stefan P som är Darh Crimsons konung Azaghâl. Dessa två styr över den mäktiga Dvärgastaden Trondheim med ett järngrepp. Narog som spelas av Rickard M har skickat hemlig förstärkning till Trondheim då även han har fått reda på vad/vem ”Kargath” är och har ingen planer på att låta de allierade få övertaget.
Slaget om Dvärgarnas huvudstad är kommen, alla är samlade men inte alla kommer komma levande ur denna strid. Låt berättelsen ta sin början.

Jag står och tittar ner från en klippa på det mäktiga berget Turambar, Innanför berget finner man den mäktiga Dvärgastaden Trondheim. När jag sitter där på huk och tittar ner följer blicken vår samlade arme när denne marcherar mot huvudingången för att påbörja slaget. När jag är i djupa tankar så lägger Tyrion sin hand på min axel och informerar mig om att samtliga ur truppen är upp på avsatsen. Jag reser mig försiktigt upp och vänder mig om mot Tyrion som verkar så lugn i sinnet när han inspekterar trupperna som vandrar förbi. Jag frågade honom ifall han tror våra chanser är goda eller om vi hade behövt fler män med oss till denna dårskap som vi är på väg att göra. Tyrion säger med en lugn och sansad röst ” Det har alltid fallit på de av få, så de fria åter kan med trygghet gå” en paus gjordes och tog till orda igen ”Du har varit en trogen bundsförvant under lång tid genom hårda prövningar och i fredstider så jag skall inte ljuga för dig. I en framtidsvision som jag hade innan vi började vandringen hit upp var inte riktigt glädjande, jag såg mycke blod och lidande från våra fiender men även från våra egna led. Hade svårt att urskilja vilka som ger upp sin livsgnista men jag är bekymrad att det kan mycket väl bli en av oss”. Med en lätt suck så log Tyrion och sade att framtiden är inte hugget i sten utan är som man gör den till, sedan vandrade han vidare med trupperna uppför den trånga och smala gången. Jag slår ett ögonkast mot armen nere i dalen en gång till innan jag också börjar ta mig uppåt, det var Thoignar som berättade om den hemliga gången som ledde in till Trondheim. Han förklarade att det var bara ett fåtal som kände till den då tanken var att vid en belägring så skulle man kunna få in mat och andra viktiga varor så folket aldrig skulle kunna svältas ihjäl. Eftersom Trondheim aldrig blev anfallet av yttre fiender p.g.a. sina enorma försvarsverk och trånga utrymmen för armer, så var det ironiskt nog av innre krafter som Trondheim slutligen föll. Nu skall de sveket få sin hämnd och Trondheim återställas till sin forna storhet.
När vi kommit upp över krönet så började avsatsen bli bredare för var meter vi tog tills det nästan var 20 m brett från bergsväggen och kanten. Längs gången så hade Dvärgarna hugt och filat berget så det var slätt som marmor, även figurer av deras forna kungar och generaller stod som statyer längs hela vägen fram till en grotta i slutet av gången. Denna grotta var vackert uthuggen till ett jättelikt valv med massa tecken på Dvärgaspråket. Inne i grottan så hade ljuset svårt att ta sig in och det var så svart att man knappt kunde se handen framför sig, men Thoignar tog en av facklorna som de tagit med sig och gick bort till ena sidan av grottan. Där la han den brinnande facklan på någon lättantändlig vätska och elden for iväg djupt in i grottan, nu sken allt upp och Thoignar tog åter tätten in. Efter att ha gått par minuters vandring så anlände vi till änden av grottan, till allas förvåning så var det bara en slät vägg i våran väg. Thoignar log och sade till samtliga i gruppen att nu var vi framme, sen gick han fram och började känna på väggen med fingerspetsarna tills han fan en nästan obemärkt djupskillnad för blotta ögat. Thoignar vände sig om mot Rognar som nu lossade sin järnhammare och ställde sig framför väggen där markeringarna fanns och satte ner hammaren mot marken precis framför, ställde sig med ena knät i marken och båda händerna om skaftet till hammaren. Tyst kunde man höra Rognar mumla något som lät som en bön på Dvärgaspråket men i någon äldre form som jag tidigare inte hört, nu kunde man se marken började lysa i klar rött sken under själva hammaren. Från hammaren började röda strålar sakta röra sig mot väggen där markeringarna fanns, när de träffade så började de fylla ut mönsterna som Thoignar tidigare hade känt efter. Själva mönstret bildade en form av port som tidigare var nästintill var osynlig för oss alla. Nu gick thoignar fram igen och talade en fras på Alviska som fick Tyrion att grina till, kunde inte låta bli utan frågade tyst vad frasen innebar och med ett grin i rösten så förklarade han att det var ett recept på en gammal soppa som alla Dvärgar hatar mer än Alverna. Nästan ljudlöst så öppnades porten sakta. Nu vände sig Thoignar om och sade ”Välkomna till Trondheim gott folk, Dvärgarnas mest älskade stad” sen började han stega in som om han redan hade blivit härskare över själva staden. En av de bakre soldaterna kom fram och meddelade att våra armer hade inlett striden via huvudingången. Allt fortgick enligt planerna än så länge men allt hängde på att Darh Crimsons uppmärksamhet riktades mot våra trupper nere i dalen, så vi kunde snabbt som möjligt ta oss in till ledarna utan att bli upptäkta. Ifall detta lyckades så fanns där än hopp för alla att ta oss genom detta med livet i behåll. Vi kom till en spiraltrappa som ledde oss neråt till barrackerna som Darh Crimsons soldater tidigare tillhöll innan vår skenmanöver sattes igång. Sakta och försiktigt rörde vi oss genom baracken som var kolossalt enorm där soldaterna hade sina sängar, kök, bad och allt annat nödvändigt för att hålla trupperna i tipp topp form. Efter att ha kommit halvägs så hörde man en tyst vissling bakom en av vapenkistorna intill sängarna, par av våra soldater ställde sig snabbt i cirkelformation runt kistan och skulle precis hoppa på personen bakom när Thoignar gick emellan. Sänk era vapen beodrade Thoignar och bakom kistan kom en Darh Crimson Dvärg, Thoignar gick fram och la sina armar om denne samtidigt som de båda skrattade. Dvärgen var tydligen en spion som levt bakom fiendernas linjer och var en nära vän till Thoignar sedan långt tillbaka. Han presenterade sig själv som Emanuel som då blivit hans täckmantel efter att Darh Crimsons gett honom en hög befattning som överpräst så tillföll namnet ganska så självklart. Manne som vi också kunde använda oss av för att korta ner namnet informerade oss om att huvudstyrkan hade beget sig till försvarsställningarna vid huvudentren, men att där fanns patruller kvar som patrullerade de inre kvarteren. Efter Manne gått genom all väsentlig info så ledde han gruppen genom Thoignars enorma utrymen som lätt annars skulle kunna bli rena labyrinten för utomstående, samt så tog han oss säkert runt alla patruller tills vi kom till prästskapets kammare som då ligger precis intill själva tronkammaren där Azaghâl befann sig. Kammaren som vi var tvugna att ta oss genom var som ett enormt bibliotek där böcker stapplades i hyllor ända upp till taket, det sades att all information över alla tidsåldrar fanns nerskrivet bland dessa hyllor och att de tog upp hela ens liv bara att läsa en tiondel av biblioteket. Manne ledde oss genom kammaren tills vi kom en liten bit ifrån porten som ledde in till Tronkammaren men som slogs igen med en smäll, ovanför porten så fanns där en balkong där en man i svart dräckt med guldiga inslag och mörk rustning över bröstet,  arm- benskenor, svart halvmantel över högra axeln samt en huva som täckte ansiktet. Där fanns nåt bekant med denne mannen  men kunde inte sätta fingrarna på vem det kunde vara. Manen tog till orda ”Välkomna till eran sista stund i livet, hit men inte längre” i samma stund så dök där upp en pilbågskytt i varje balkong runt kammaren, in samma väg som kom vi ifrån fylldes nu med soldater som snabbt omringade oss. Jag tittade runt efter en flyktväg men kunde inte finna någon och jag insåg att detta mycke väl skulle kunna vara slutet för oss. Mannen på balkongen tog åter till ord ”Ni skall känna er lättade, ni kommer alla få en snabb död jämnfört med era vänner utanför portarna som kommer få en plågsam sådan för att er patetiska allians inte skall våga skicka hit fler krigare igen”. Jag gick ut ur gruppen och ställde mig längst fram med dragen Mace som jag höll upp mot mannen på balkongen, ropade till honom att komma ner och slåss som en värdig krigare. Till svar så får jag ett högljutt skratt och en mörk stämma kom över mannen ”Ni kommer ångra att ni satte era fötter på denna plats efter jag är klar med er, min Mästare kräver eran bortgång och har skickat mig för att personligen se till att detta sker”. Med sina fingrar så gav personen klartecken till Dvärgarna på balkongerna att avfyra sina pilar och med ett svuschande ljud så for pilarna emot oss. Nu var man glad att man bara tog med sig sina mest stridsvana soldater då de snabbt satte upp sina sköldar i ett igelkottförsvar, pilarna bara studsade när de träffade sköldarna. Efter Dvärgarnas första salva så öppnade Männen snabbt upp en lucka i försvaret så Alverna kunde resa sig upp och skickade iväg sina pilar, när alla pilar skickats iväg och träffat sitt mål så trillade samtliga av Dvärgar på balkongerna ihop och soldaterna sänkte ner sköldarna igen.
Man kunde se en obelåten min under huvan på mannen som började ryta order till krigarna som omringat oss, innan ordern han riktigt ges ut så for våra soldater ut mot våra fienden med full kraft att de överumpla dom. Förvirringen var så pass stor att fiende styrkan hade förlorat en tredjedel av sina män innan de lyckades stoppa motoffensiven, trots de svåra förlusterna så påbjöd de nu rejält motstånd. Där våra män började tappa mark åt Darh Crimsons så fick man en glimt av Rognar komma farande genom luften och slår med sin järnklubba i marken när han landar med sån styrka, så när alla som står närmare en meter ifrån flyger åt alla väderstrecken. När krigarna runt om Rognar får syn på Dvärgen så långt ifrån sina egna så kastar de fram emot honom med dragna svärd. Den första som kommer närmast möter järnklubban över vänstra sidan av ansiktet när Rognar började svinga, nästa krigare kommer bakifrån med huggande sabel uppifrån. Med en en snabb rörelse så snurrar Rognar runt och möter sabeln med sitt skaft som skydd, ovetandes så kommer Thoignar med sin högra hand och slår iväg Dvärgen med sabeln in krigarna bredvid innan denne hinner reagera. Thoignar lossar sina yxor och kastar dom mot de 2 krigarna som kommer full fart mot Rognar, dessa faller till marken med yxorna i brösten. I sama stund som krigarna faller så tar Thoignar tag om Rognars järnklubba samtidigt som han sätter sin axel emot Rognars och rullar över dennes rygg. När han gör detta i en rörelse så kommer en tredje krigare som är rena rama muskelberget och har vildvuxet skägg ner till knäna, han springer förbi sina 2 kamrater som har yxorna i bröstet och nästan är framme vid Thoignar och Rognar. Nu möts denne krigaren av järnklubban som Thoignar svingat sen han tagit tag i den, träffar huvudet så att krigaren följer slaget framåtstupat tills denne träffar marken och sjunker ner så där blir avtryck av Dvärgen själv. Thoignar kastar klubban över sig och rycker loss sina yxor samtidigt som Rognar reser sig och fångar klubban i luften, sen fortsatte de striden vidare och min blick fastna på Tyrion. Såg att han höll på att styra upp krigarna på sin sida och gav order till sina närmaste tills den ena blev träffad av en farande pil i ryggen. Tyrion vänder sig snabbt om och får syn på nya Dvärgar uppe på balkongerna, i ren vetskap om vad för skada de skulle kunna åtstadskomma så lyfte han handen över orben som han har i toppen av sin stav. När orben började lysa starkt blått sken så sträckte han ut staven i riktning mot balkongen där Dvärgarna stod, ur staven for en blå sfär som exlpoderar när den träffar balkongen och skickar Dvärgarna åt alla håll. Tyrion vänder sig om och slår undan alla som kommer inom räckhåll för staven, till slut blir det för många för att han själv skall re upp de. Han sätter händerna mot marmorgolvet efter att ha skickat iväg en krigare med en energi tryck ifrån staven, jag får syn på tre krigare som nästan är framme hos honom. Jag började sikta mig bort mot Tyrion men inser att jag inte hinner fram i tid men precis när svärden och klubborna skall träffa honom så reser sig tre golems av marmor ur golvet, dessa brutalt slår ner krigarna för att sedan efteråt ger varann en high five innan de tar sig an fler motståndare.
När jag håller på att dela ut ordrar till mina soldater så ser jag Orophin smidigt ta sig upp till en av balkongerna för att i nästa stund kasta sig fram emot den okände krigaren som övervaka hela alltet, när Orophin är så nära att han skall hugga honom med sina krokiga svärd så går han upp i svart rök och är borta. Orophin gör en framåtvolt och landar smidigt på båda benen, tittar sig om efter krigaren som då dyker upp bara en liten bit ifrån honom omsvept i svart rök. Han bara grinar samtidigt som han drar sitt svärd ur slidan för att i nästa ögonblick försvinna upp i rök igen. Orophin hinner knappt vända sig om och hålla upp sina svärd när svärdslaget kommer bakifrån och träffar honom över skuldran, får sedan en spark i bröstet som skickar Orophin par meter bak innan han landar på rygg. Ursinnig sätter han händerna vid huvudet och för knäna mot huvudet för att sedan kvickt kasta sig upp på benen igen. Krigaren med huvan bara hånler mot Orophin medan han ställer sig i förberedande ställning, Orophin som blivit ofukuserad av händelsen angriper utan att tänka sig för. Krigaren blockar svärdet från en av Orophins händer och viker undan för hugget från den andra, han lyckas komma in på Orophin så pass att han får tag om dennes huvud och slungar honom så hårt att marmor spricker i golvet när han landar framför krigarens fötter. Helt utslagen och försvarslös lyfter den okände krigaren upp Orophin med sina händer och kastar honom med full styrka genom väggen så han faller och landar med en duns nere på vår våning. Jag får syn på Orophin men han befinner sig liggandes bakom fiendernas linjer, beodrar mina soldater att snabbt som möjligt ta sig fram till honom. Jag blockar, svingar och slår med allt jag har för att ta mig fram men förjäves. Den okände krigaren dyker upp bakom honom rykandes av svart rök och hållandes i en av Orophins krokiga svärd, när krigaren står över Orophin så lyfter han upp honom med fria handen. I ett sista försök att ta sig loss så slår Orophin till krigaren i ansiktet så att huvan trillar bak och ansiktet blir synligt, tyvärr så är de det sista Orophin hinner göra för sekunden efter så får han sitt eget svärd i buken. Sen kastar krigaren honom rakt in i väggen så han studsar och landar på marken en bit ifrån. När jag fick syn på krigaren fick jag nästan en chock då det var en ren kopia av den döda hövdingen Bu´ruk, ögonblicket senare var han uppe på balkongen igen och sade ”Det var ett stort nöje och bekanta mig med er men har tyvärr inte tid mer utan har annat brådskande ärende som väntar” sen gick han vidare.
Efter många om och men så lyckades vi ta oss vinnande ur bakhållet, jag och Tyrion tog oss fram till Orophin som låg livlös på marmorgolvet. Kände att där fanns puls kvar än men var väldigt svag. Beodrade en av de tre golems till att bära Orophin medans de andra 2 slog in porten som ledde oss in i en lång korridorr, i längs väggarna fanns vackra utsmyckningar som återberättar Dvärgarnas historia från allra första början då deras skapare formade de första 8 Dvärgarna till dagens händelser. Vi springer allt va vi kan genom korridorren tills en enorm port börjar komma inom vår synfällt, Tyrion ger tecken till sina Golems och de tar sats och springer med full kraft mot porten.
När dessa kommer i kontakt med porten så smäller de som om man skulle tända en bomb och porten slås upp blir till träflis när de träffar väggarna. Golems stannar inte upp utan springer vidare in och slår ner alla som står i deras väg, när vi kommer in i tronkammaren kort efteråt så höll man nästan på att tappa andan så vackert de var här inne. Kammaren var enorm förmodligen den största utrymet i hela Trondheim, sittandes på tronen var Azaghâl och vid sin sida befan sig Mogar. Såg ut som Tyrions Golems skulle slita Azaghâls samlade arme i tronkammaren till stycken när de bearbetade den ena krigaren efter den andra, vilket fick Mogar till att beodra trupperna hålla sig på avstånd. Nu trädde Mogar in och ställde sig mellan krigarna och Golems, man kunde skära spänningen i luften med en kniv så tyst det var över hela kammaren. Till slut tog de båda Golems initiativet och körde sina fingrar ner i marken för att dra upp stora bitar av golvet och skicka dem mot Mogar, denne var kvick att kasta sina krafter mot de båda bumlingarna så de fick dom till att explodera till massa små bitar innan de kom halvvägs.
Mogar kasta nu en besvärjelse som bildades till en vägg av luft så när den träffade den ena Golem så drog den med honom rakt in i väggen bit bakom, detta fick den andra Golemen att vända sig om för att se hur det gick för sin broder på grund av detta så passa Mogar på att minska avståndet mellan de två. Innan Golemen han reagera så hade Mogar redan kommit fram och körde sitt dragna rödlysande svärd rakt i bröstet på honom, med en djup och mörk röst vråla Golemen av smärta men lyckades slå bort Mogar ifrån sig. Lite omtumlad av smällen så reser sig Mogar upp på fötterna igen men blev träffad av något stort som fick honom att flyga med föremålet rakt in i väggen. När Mogar öppnade ögonen så ser han att det var Golemens hand som hade kilat fast honom i väggen och kunde inte röra sig mer än med den högra armen, Golemen kom emot Mogar i rask takt men började tappa fart på grund av svärdet i sitt bröst. Jag kunde inte se riktigt vad det var som fick Golemen till att börja få sprickor överallt, men jag såg att mogars läppar rörde sig otroligt snabbt som om han kastade besvärjelse. För vart steg Golemen tog så trillade bitar av honom tills han nådde fram till Mogar, när han laddade för att slå trillade armen av och sen därefter resten av Golemen. Till en lättnad för Mogar som nu var genom sur av svett efter lurat döden på par sekunder, bryter sig loss från handen med hjälp av sina krafter. Nu ställde sig Mogar mot oss och började svepa sina händer i cirklar genom luften så ett eldklot började bildas, man visste ju vilken förrödelse en sådan kunde göra så hela vår trupp rusade nu emot honom för att försöka hinna stoppa det oundvikliga. Bara 10 meter ifrån honom så ser man ett leende uppstå i fanskapets läppar och jag inser att vi aldrig hinner fram till honom, precis när Mogar skall skicka iväg klotet så viner en stor stenbumling bara 1 meter ifrån oss och träffar trollkarlen så en enorm explosion uppstår. När vi reser oss för att se vad som hände så står den andra Golemen som tidigare skickats iväg av Mogars magi rakt över honom, när Mogar inser vad som håller på att hända så försöker han fly men Golemen hinner få tag i dennes ben. Nu svingar och slår Golemen med Mogar i marken par gånger för att sedan kasta honom allt vad han kan in i väggen, direkt därefter så rusar Golemen rakt in i Mogar med hela sin tyngd.
Ur den lilla grotta som Golemen skappade kravlade han ut med Mogar hängandes livlös från sin hand, kastar upp kroppen framför Azaghâls som blir rasande och vrålar till sina krigare på Dvärgiska. Bakom tronen rullade ett par Dvärgar fram en kanon som de avfyrade omedelbart de fått sikte på Golemen, kulan gjorde ett hål i vänstra axeln och Golemen trillar omkull. Dvärgarna laddade snabbt för nästa kula och avfyrade så fort de blivit klara, nu träffade skottet rakt i magen men exploderar inte utan bara sitter kvar. Med mycke möda så tar sig Golemen upp på sina ben igen och börjar springa emot resterande av fiende styrkan vid tronen, ett nytt skott avlossas som Golemen fångar upp med högra handen. Nu tar han ett skutt upp i luften och precis när han skall landa mitt ibland  styrkan, klämer han åt kulan han precis fångade så att den exploderar intill den andra som sitter i buken. När Golemen gjorde detta sprängde han sig själv i luften men på grund av de så tog han livet av alla som fanns inom spräng radien.
Vi gjorde snabbt slut på resten av fiende styrkan som fanns kvar och tog tillfånga Azaghâl, i utbyte för sitt liv så skulle han visa oss var de håller Kargath fängslad.
När vi tagit oss ner till fängelsehållorna utan några större missören så fann vi åter Bu´ruk med ett blodigt svärd i hand, med en kallblodig röst säger Bu´ruk ”Tyvärr mina herrar men ni är sent ute, er frälsare kan inte hjälpa er längre”. Med de orden så försvinner han i en blinkning och där han stod för någon sekund sedan är bara svart rök som yr, vi skyndade oss runt hörnan för att se en äldre man ligga med ett dödligt sår i magen och har sina händer över tryckandes i ett desperat försök att hålla sig vid liv.
Personen förklarade för oss att han var Owen och hade sökt efter en Alv vid namnet Orophin, tills han hade blivit tillfångatagen av Darh Crimsons för par månader sedan. Jag förklarade för honom att Orophin var med oss men att även han är dödligt sårad och har inte mycket tid kvar vid denna jord, Owen bad oss att lägga Orophin intill honom så fanns där kanske ännu tid kvar. Vi beodrade den sista Golem att lägga ner Orophin intill Owen vilket han gjorde, då fattade Owen tag om Golems hand och tog samt tag om Orophins. Innan vi förstod ordet av det så läste Owen upp en uråldrig ramsa och starkt sken lyste upp de tre kropparna, när ljuset lagt sig så var både Owen och Orophin borta och Golem som tidigare varit gjort av  marmor hade ändrat form till granit med guld silvriga inslag.
Till vår förvåning så talade Golemen, som då berättade för oss att denne nu var den som sägnen kallar honom för…. Med både Owens och Orophins själar i sig har de blivit en varelse vid namn Kargath. Han lovade förklara allt när tid finnes men först så var de tvungna att stoppa striden som försigick utanför innan våra trupper led för stora förluster. När ryktet spred sig att Azaghâl hade blivit tillfångatagen så la Darh Crimsons styrker ner sina vapen och lämnade över sig till Alliansens styrkor som nu stormade Trondheims portar.
En ny dag grodde i horisonten, något ljusare än tidigare och men dock mörka moln hängde i öst som ett orostecken på svåra tider till att komma.

Då var man klar med 4:e delen av berättelsen.. denne har man fått kämpa med då man skulle in med mycke på så kort text som möjligt men tror jag lyckades så bra jag kunde förmå mig. Då tar jag lite paus från skrivandet för man har hela trädgården att fixa till och den eländes trappan skall skrapas färdigt med. Men man köpte ju inte hus för bara nöjet skull.. växer ju inte som människa om man inte har lite utmaningar längs vägen.
Så ta väl hand om er alla som väljer att följa mina berättelser så hoppas jag att denna är er läsvärdig

Fridens Liljor.

Annonser
Posted in: Fantasy