SAGAN OM DRÖMMEN:vol 5 ”PROFETIANS ÖDE” del 1

Posted on 6 juli, 2012

0


Då gott folk har det blivit dax för den 5:e delen av berättelsen. Efter den förra striden så har Dvärgarsläktet Whitebeards åter tagit tillbaka den legendariska Dvärgastaden Trondheim, nu inväntas resten av de 4 Dvärgasläktena att anlända till staden inför kröningen av en ny kung. Trots Darh Crimsons förräderi gentemot alla de andra så måste alla släktena vara närvarande och rösta fram den nya kungen innan äns någon kröning kan bli av, dock så sitter Azaghâl som spelas av Stefan P i fängelsehålan tillsammans med sin innersta krets. Resten av gänget har redan beget sig till Avalorn som är Imperiets huvudstad där Alliansens samlade styrka befinner sig, under Männens Konung som håller ett vakande öga över allt som sker inom stadens murar. Åter igen så återvänder många av de hjältar som varit med tidigare som jag själv som den högt uppsatta befället över Männens styrkor i fällt, men en tung skugga hänger över mig av de som skedde i Trondheim. Likaså så är Martin N åter tillbaka som Alvernas andlige ledare Tyrion, samt även Christian H som nu har blivit den mytomspunne Kargath som spåtts att anlända enligt profetian. Våra kära Dvärgar Thoignar och Rognar som spelas av Terry W och Johan O återvänder med i denna berättelse, men kommer de att anlända i tid för Männens och Alvernas räddning i denna mörka stund. Andreas E är den mystiska Bu´ruk som har återvänt från skuggornas rike, med nya krafter samt ett nytt mål att utföra för sin Mästare. Stefan P är även med i denna berättelse som den ondsinte ledaren Azaghâl för Dvärgasläktet Darh Crimsons. Nicklas O trädder fram igen som den vildsinte Amras under ledningen av Rickard M som är de ondas ledare Narog, med ett ända mål att sätta världen i brand och förslava de fria folket en gång för alla.
Så sätt er tillbaka och njut av denna extra långa del fylld av spänning, som sagt anser ni att de andra är långa så är de inget i jämnförelse med denna.

Jag stod vid fönstret och blickade ut åt väster där en storm kröp sig allt närmare staden Avalorn (Havregatan 27) som är Imperiets kronjuvel, kunde inte släppa tanken på att Bu´ruk åter var tillbaka. Sist jag såg honom var när våra styrkor slogs emot varann vid gränsen mot de mörka skogarna och döda träsken, vilket slutade med att jag dräpte honom och släppte alla själar fria. Jag kunde inte förstå hur ett sådant kräk kunnat ta sig tillbaka till de levandes värld och vad det verkade vara med nya krafter t.o.m. Inte äns Orophin stod en chans emot honom vid deras förra möte. Vad som än gav honom sådana krafter så är det oroväckande, även om mörkrets herre är kraftfull så är han inte så mäktig inom området att återuppleva en varelse. Nåt annat där ute har åter gett Bu´ruk en chans att få sin hämnd på den som tog livet ifrån honom sen tidigare.. ingen annan än mig själv. Hur skulle jag kunna stå emot någon så mäktig inom skuggkonsten, då gick det upp för mig. Min order har mött dessa varelser för ville jag minnas ifrån de uråldriga rullarna. Jag får gå genom dem när jag får tid över vem vet kanske svaret finns där. Mitt i grumblandet så hördes Kargaths brummande röst när han närmade sig, ”Vad bekymrar dina tankar min unge herre” Jag berättade för honom om vad som bekymrade mig och Kargath skrockade ”Inte skall du ha sådana saker till att tynga dina tankar, tro mig har varit med så länge att man lärt sig genom seklerna som gått”. Blev lite konfunderad över vad han sa och frågade ifall han inte var relativ ung då han nyligen blivit skappad av fusionen mellan Orophin och Owen. Kargath gick fram och la handen på väggen som sakta började ändras och forma små figurer, när allt hade formats så var det som en tavla men inne i så rörde sig som en levande berättelse. Kargath tog till orda ”När världen ännu var ung och höll på att formas så skappades min ras av samling gudar till att forma världen efter deras tycke. Vi skapade bergen, floderna, de öppna ängarna och alla skogar. Livet blev till paradis för oss och vi fick namnet Creare av våran älskade gud Deus som stannade kvar när de andra fortsatte för att ge liv till fler världar, men som många stunder här i livet så fanns där en av oss som ansåg sig vilja ha mer utav av livet än att bara skapa liv. Hans ambitioner blev hans fördärv då han föll ner i mörker och elände efter att ha ifrågasatt våran gud position bland oss. Gick så långt att blev bannlyst till de den del av världen som ej blivit rörd av våra skapande händer. Ett dött och öde landskap som inget levande rörde sig i, under sin tid här så föll han ännu djupare ner i sitt fördärv och började planera på hur han skulle få bort Deus en gång för alla och lyckades övertala många av mina brödrar att de själva kunde vara herrar över skapelsen”
Mönstret på väggen ändrades och man kunde se att där var två olika fraktioner på varsin sida av tavlan, den ena leda av ljuset och de andra av mörkret. Kargath tog till orda igen.
”Det var vid denna tid då vår ras delades upp i två grupper där jag och mina bröder under ledningen av vår guds visdom stod för förnuftet och frias vilja, medans de andra föll för frestelsen att härska och få tillgång till gudomlig kraft ifrån våran förlorade broder Caedo. Många strider utkämpades under långa perioder där vi, likaså Caedos van och det såg ut som att vi kunde hålla på i evigheter innan någon av oss skulle få övertaget. Men det skulle ändras när Caedo genomförde en överrasknings anfall bakom våra linjer och dräpte våran fader Deus på toppen av det mäktiga berget Turambar, trots en nobel och en ärans strid så föll han för Caedos svärd. Hoppet såg illa ut för oss då vi nu var omringade av Caedos armer och nederlag var oundvikligt. I denna stund när livet höll på att rinna ur Deus så blev hans sista handling den som räddade oss. Han kastade en besvärjelse över bergets alla stenar med sina sista krafter och fick dessa till att bli levandes och i våran nöd kom till vår undsättning i den mörkaste timmen på denna jord. Med hjälp av dessa ärade krigare slog vi tillbaka Caedos armer hela vägen tillbaka till deras egna marker och utplånade alla som kom i våran väg. Till sist så befann sig bara Caedo kvar, jag som hade tagit över ledarskapen efter våran guds bortgång skulle återgällda våran hämnd och utmanade Caedo på en kamp till döden. Vår strid blev av en episk skala, där vi höll på att klyva världen med våra krafter. Vinnandes gick jag ur striden men jag och mina rådsmän beslutade för att straffa honom istället för att frigöra honom via döden. Så vi låste in Caedos med en vakt vars ända uppgift var att plåga honom tills tidens slut, denna uppgift föll på våran mest ärade broder Noun att utföra.”
Man kunde se sorgen i Kargath när han tänkte tillbaka på sin skapare som hade varit ens fader och vise vägledare genom livets gång, på bilderna som uppstod så såg man hur de gemensamt med männen av sten byggde upp världen igen bit för bit. De lämnade dock den bit där Caedo befann sig då det hade blivit så skadat av mörkrets krafter att där aldrig skulle kunna växa något. Till min förvåning så såg man männen av sten börja hugga och bygga i själva berget Turambar och så slog det upp för mig att detta var de allra första dvärgarna, Kargath såg min chock och log medan han berättade:
”Det stämmer min unge herre, våran gud formade de allra första dvärgarna som sin sista skapelse. Genom lång period så gick de genom en förvandling som gav dem det utseendet dom har idag, anledningen till varför detta skedde vet bara dvärgarna och det är deras och bara deras hemlighet att dela med sig.”
Bilderna skiftades tillbaka till kryptan där Caedo och Noun befann sig och ingången fanns inte kvar utan bara ett stort hål.
Här förklarade Kargath att vid en patrullering så fann man detta ett par millenium efter att man låste in de båda i kryptan, nu hade Noun den ädle blivit så korrupt av Caedos närvaro och på något sätt lyckats ta sig ut och började bilda sig en arme av bestar som de skappade till sitt tycke och åter anföll våra marker. Mäktigare än vad de tidigare var så blev även deras skapelser fulla av krafter.
”Vi stred tappert tillsammans med Dvärgarna som nu hade tappat sin stenhud och mer tagit form av de som är idag. Vi höll stånd och lyckades hejda deras framfart, med djärv strategi så tryckte vi tillbaka bestarna ända tillbaka till deras läger där Caedo och Noun befann sig. Men vi kunde inte ha anat de som skulle ske härnäst. Gruppen Darh Crimson förråde oss och anföll med hela sin styrka mot vår bakre flank, vilket gjorde att vi hade blivit omringade och all hopp var ute med oss. Hade det inte varit för Männens intågande från andra sidan bergen och undsatt oss i denna tid av nöd så hade världen sett lite annorlunda ut än vad den gör idag. Med hjälp av dina förfädrar så vände vi tidvattnet och slog ner fiendernas styrkor tills de överlevande flydde ut i vildmarken och kvar fanns bara Caedo och Noun samt deras livvakter som kallades Ursi. Dessa var enorma monster i olika former som flammandes demoner med vingar och förmågor att forma och använda mörkrets eld till sin fördel, drakar som andades eld och kunde klyva trädstammar med sina sylvasa klor och till sist så var där jättarna med sin enorma styrka. Med Männens och Dvärgarnas hjälp så lyckades vi ta oss genom dessa men med stora förluster, till slut stod jag öga med öga mot Caedo igen. Nu var Caedo starkare och fick in en träff med sitt svärd som fick mig allvarligt skadad, innan kan skulle avsluta sitt dödande slag så kasta mina bröder sig in och försökte hindra honom men desvärre så var han för stark. En efter en föll de för hans svärd tills slutligen de bara var jag kvar av mina bröder. Nu ställde sig en av de tappraste av Männen sig emellan mig och Caedo, det var en man vid namn Heroum. Denne hade igentligen ingen större chans men det stoppade inte honom utan gav sig i kamp med sitt svärd och sköld som hade blivit skapad av en fallande stjärna. Dessa vapen gav honom det som ni idag kallar för ljusets krafter.”

Jag tittade på Kargath och frågade ifall denne mannen inte råkar vara den som skapade min heliga order Duranin med tanke på att han besatt dessa krafter.
Det stämmer svarade Kargath och fortsatte: ”Denne krigaren inte bara skapade din heliga order utan även fick Caedo på fall och med hjälp av ljusets krafter besegra honom en gång för alla. Med Caedo borta så återstod bara Noun kvar av mörkrets härskare. Jag försökte tala honom till rätta men han hade gått för långt in på de mörka krafterna för att kunna räddas. Med en sista anstränging så gav han upp sin sista goda del i sin själ och öppnade upp för att bli ännu mäktigare inom mörkrets krafter, men istället för att hjälpa honom så övermanades han av krafterna och förvandlades till den han är idag… Narog. Jag försökte tillsammans med Heroum att besegra honom men jag blev dödligt sårad, i denna stund så lyckades ja slå undan Narog så denne tappa balansen och Heroum for in med full kraft. Narog blev svårt sårad men slog undan Heroum med all sin ilska, samtidigt så tar Drakarnas fader Graum sig snabbt till honom och tillsammans med resterande av livvakterna så försvann de in i mörkret. Han har varit borta ända fram tills nu i väntan på rätt tid och för att samla krafter för att slå tillbaka och erövra allt en sista gång. När jag låg där döende så utsåg jag den man som jag ansåg vara mest vis, satte sin ära framför allt och skydda folket mot korruption. Denne mannen var en av Heroums närmaste livvakter och med mitt sista andetag gav jag mina kvarvarande krafter, visdom och en uppgift, att se till så Narog inte får en ny chans att ta över den värld man håller kär. Nu var Owen den siste av deras hemliga sekt och med sina och Orophins sista livskrafter framkallade de mig för att åter vandra denna värld.”
Kargath tog bort handen och bilden försvann från väggen och ställde sig rakt emot mig, jag tog tillfället i akt och frågade ifall Orophin och Owen är borta för evigt eller de är en del av dig. Karghat log och sade att de mår bra och kommer även få chansen att få bli sig själva igen, just nu har jag inte nog med kraft att få ut dom ur denna kropp men när mina krafter växer sig starkare så lovar jag att återställa dom. De är ännu en viktig del i det som komma skall, ännu är slutet ovist men jag känner att där finns hopp. Så länge där finns de som slåss för sin rätt att leva och vågar visa att de inte rädds mörkret så kommer där alltid att finnas hopp, hur mörkt det än må vara.
Tyrion avbröt vårat samtal med att underätta oss om de uppgifter som tvunget måste göras innan vi på börjar vandringen mot Narogs trupper.

Dagarna gick och för var dag närmade vi oss till att bli redo för avmarsch mot mörkrets makter, man kunde känna blandad spänning i luften bland trupperna. Veteranerna blev rastlösa av att bara vänta ut tiden och ville få det hela avstökat medan nyrekryterna som aldrig sett en strid inte kunde skingra sina tankar från en säker död.
När jag vandrade genom denna mäktiga stads gator så anländer jag till det stora torget med vaktornet, när jag står så jag har vaktornet till vänster av mig så fick jag en obehaglig känsla i hela kroppen, tittade runt men kunde inte se något hot riktat emot mig. Känslan blev bara starkare för var stund som gick tills jag föll ner i knäståendes ställning som om jag fick hela världens tygnd på mina axlar. Kände hur mitt medvetande försvann in i en dimma av eld flammor  och mörker, ur denna dimma så träder Narog fram med sin mäktiga gestalt och draget svärd. Hör hur ett djupt mullrande övergår i ett väsande ljud ifrån honom tills allt tystnar och ett mörkt skratt uppenbarar sig runt mig. Försöker ta mig upp på benen men förgäves så håller Narog mig i ett järngrepp med sin magi. Han började gå emot mig och väl framme så tog han tag i mitt bröstrustning och med ett ryck lyfte han upp mig i luften med ett hånskratt, sakta höjde han svärdet sitt upp mot buken samtidigt som han sade: ”Ynkliga varelse, tror du ni står någon chans emot mig? Ni är veka och rädda, jag skall göra världen fri från eran vidriga skapelse en gång för alla. Utan dig och dina fränder till att leda folket så faller ni snabbt för min arme.”
Jag gjorde allt för att komma loss från denna förbannelse som lamslog min kropp innan det var för sent, kände att högra handen började bli fri och tog snabbt tag om min Mace och skrek ut frasen ”Lux Vires Moratus”. Nu lös Macen upp som den självaste solen och gav mig tillbaka min rörlighet igen, innan Narog förstod vad som hade hänt så slog jag allt vad jag kunde med Macen rakt i bröstet på honom. En explosion uppstod och skickade oss båda åt varsit håll, när jag slog upp ögonen igen och lyckats orientera mig så var jag åter tillbaka på torget men bara 10 m ifrån mig låg Narog på marken utslagen. Panik utbrött bland befolkningen och alla lämnade torget så fort de kunde innan det var för sent. Jag reste mig upp lätt förvirrad av vad som hade hänt men vad som än hände så fick min besvärjelse överhand och med kombination av slaget så slog man honom praktiskt taget tillbaka till verkligheten. Stadens vakter kom rusande som ställde sig i en stor ring runt Narog, jag kallade till mig befället och bad honom skicka iväg par män för att samla ledarna som fanns i staden omedelbart. När de vakter som blivit utsedda till att springa och meddela hördes det en lättnad suck från var och en av dom, i samma stund så kom där rörelser ifrån mörkrets härskare. Bad varje vakt att stålsätta sig inför kampen som strax skulle uppstå, till slut så hade Narog ställt sig upp på båda benen men där fanns ingen förvirring utan bara raseri i dennes blick. Tystnaden bröts av Narogs stämma: ”Detta var lite olyckligt, men det gör detsamma. Ditt blod kommer rinna ifrån min klinga inom kort.”
I nästa ögonblick så slår Narog svärdet hårt ner i marken i riktning mot 3 av vakterna till höger om sig, där svärdet pekar mot blir allt till is och fryser soldaterna till statyer. Nu reagerade samtliga av vakterna och rusar emot Narog i hopp att kunna undsätta sina kamrater i nöd. Narog började svinga sitt svärd runt sig och slog ner den ena efter den andra av vakterna som närmade sig, den ena vakten kom upp bakifrån och slog allt vad han kunde med sin stav. Detta fick Narog till att trilla fram på ena knät, då passade vakten på att försöka stötta spjut delen i ryggen men snabb som blixten så snurrade Narog sig runt och satte sin fria hand mot vaktens bröst och avlossa en stråle av mörk energi rakt igenom honom. Vakten föll ihop över Narogs hand som nu grep tag i honom och kastade vakten mot den näst kommande. Fler vakter anlände till torget och förstärkte sina kamrater som redan var i strid, denna gången anföll alla på samma gång så Narog inte skulle kunna ta dom en och en. Nästan framme och helt omringad så körde Narog sitt svärd med all sin kraft ner i marken med båda händerna, precis när alla skulle hugga honom med sina vapen så explodera marken runt om sig och skickade samtliga vakter åt alla väders håll. Narog reste sig upp och tittade mot mig och frågade: ”Hur många liv skall det kosta innan du vågar acceptera ditt öde, du är dömd att falla för min hand. Hela din order kommer utplånas och du kommer vara den första av dem att göra det.”
Nu hade soldater börjat anlända till torget men jag stoppade dom innan de gick till anfall och började stega emot Narog helt själv. Par meter ifrån stannar jag och säger: ”Kvittar hur mäktig du är och hur många liv du tar idag, till slut så kommer du att falla ifrån ett av dessa svärd som står riktade emot dig här. Du gjorde ett misstag att ge dig på mig via dina andebesvärjelser. Detta är din sista timme kommen ditt avskum.”
Med detta sagt så for jag fram svingandes med min Mace som snabbt blockades av Narogs svärd men som kontrade med att sparka omkull mina ben så man föll till marken, hinner knappt landa på ryggen innan jag reflekterar att Narog redan hugger svärdet emot mig. Med en snabb rullning undviker jag hugget och svingar Macen med full kraft som träffar dennes hjälm samtidigt som jag reser mig upp på båda benen. Utan att något mer drastiskt hände så reste sig Narog upp som om inget hade hänt och börja skratta hånfullt: ”Ni Män är patetiska, ni må ha varit mäktiga i eran skapelses begynelse när ni kom mina länge sedan döda bröder till undsättning. Nu är ni inget annat än en stor besvikelse.”

Med par chester med armarna så öppnades två portaler upp bakom honom och ur dom rusar det Ulvar, Troll, Orcer och massa andra bestar som styrs av mörkrets härskare. Dessa for ut emot soldaterna som hade anlänt till torget, även två Ulvar for emot mig men snabb som jag var så lösgjorde jag min dolk som satt längs mitt högra lår. Körde in den i strupen på den första Ulven som anföll, denne tassade vidare liten bit innan den föll ihop. Den andra hoppar emot mig med käftarna öppna, svingar min Mace som träffar Ulven på käken och får den ur balans så pass att den landar med hela sin tyngd på nacken. När jag vänder mig mot Narog för att ta mig an den besten igen så möttes jag av en slag som får mig att skickas rakt genom ett av husens väggar, öm i hela kroppen lyckas jag resa mig och får syn på att de var Narog som skickade iväg mig. Haltandes ut ur huset tar jag mig på ostadiga ben, inser att jag inte har någon större chans emot honom själv men lyckas jag inte stänga portalerna så kommer vi bli överkörda. Narog lyfter svärdet och slår det i marken så att en isstråle flyger rakt emot mig, slår själv allt vad jag kan i marken med min mace och skickar en egen stråle av ljusets krafter. När dessa två möts blir de en riktigt explosion så att alla som stod i närheten förlorade livet. Helt utmattad så föll jag ner på knä lutandes mot Macen, försökte hämta andan men mina krafter var helt slut. Narog skickade en Ulv att göra livet kort för mig, precis när denne skall sluta sina käftar om mig så kom något uppifrån och landade på honom. När dammet lagt sig så ser jag att det var Kargath som hade tagit sig till Torget via stadens tak. resten av ledarna anlände och bistod soldaterna som nära var på väg att förlora striden.
Kargath tog ordet: ”Det är över Noun, ge upp nu så fler liv slipper gå förlorat p.g.a. ditt maktbegär.”
Narog svarade: ”Broder, välkommen tillbaka till stunden då jag raserar det sista av er älskade skapelse. Hade känslan av att jag inte sett dig för sista gången efter jag lämnade dig för att dö”
Kargath ryter till: ”Du är inte berättigad att kalla mig för broder efter allt du gjort mot vårt släkte, det slutar här och nu.”
Som svar så skicka Narog en mörk energi stråle rakt emot Kargath, i sista stund slår han ut armarna och framkallar en sköld som stoppar strålens framfart. Kargath kör ner sina händer ner i marken och slitar upp en stor bit som han kastar emot Narog. Denne stoppar undan svärdet och slår med sin hand rakt in i stenbumlingen som spricker i tusen bitar av träffen. Det blev lite av ett dö läge mellan de två mäktiga krigarna som stod och stirrade på varandra, i samma stund anlände Tyrion och min Konung Probus till min sida. Probus beodrade snabbt Tyrion att föra mig undan till säkerhet medans han kunde bistå Kargath med Narog. Tyrion tog tag om mig och ledde mig bortåt från striderna medans Probus tog sig fram till Kargath och gjorde sig redo för strid.
Narog fick syn på Kungen och såg sin chans att sätta skräck i Männen genom att ta dennes liv, snabbt började han springa emot både Probus och Kargath. Nu insåg Karghat vad Narog hade i tankarna och tar själv sats emot honom för att stoppa angreppet, slår med höger hand men missar då Narog hinner ducka och själv utdela ett hårt slag rakt i buken på Kargath. Tar sig snabbt runt bakom och knyter sina båda händer om varann och slår med förödande kraft rakt i ryggen så Kargath faller till marken.
Narog vänder sig mot Probus och säger: ”Nu har du ingen som skyddar dig Konung av Män, lovar att göra det snabbt men ej smärtfritt för dig.”
Probus drar sitt svärd samtidigt som han säger: ”Varför tror du att jag behöver beskyddas.”
I rent ursinne svingar Narog sitt svärd mot Probus som snabbt parerar slaget och drar sitt svärd längs dennes lår. I smärta vrålar Narog ut sin frustration över skadan och de två hamnar i en långvarig kamp där båda visar sina kunskaper inom svärdfäktning. För vart slag och sving som Narog gjorde så kontrade Probus med att parera och blocka för att sen göra ett litet men dock ett sår, detta tog till slut ut sin rätt på Narog som började bli ofukoserad och tappa energi. I ett sista desperata försök att ta Probus liv så slår Narog allt vad han kan med sitt mäktiga svärd, Probus reagerar och möter detta med allt vad han har att ge med sitt svärd och de båda möts. Slutar då med att Narogs svärd brister i bitar av träffen och faller på knä helt handfallen av händelsen. Probus snurar runt och lägger sitt svärd mot Narogs nacke och frågar ifall denne har sista ord att säga innan döden tar honom.
Narog ber bara att det görs snabbt och smärtfritt, när Probus skall svinga sitt svärd för att avsluta århundrande av lidande från mörkrets herre så överraskas han av dennes överlevnadsinstinkt. När han står med svärdet i högsta läget i huget så sträcker Narog ut sina händer emot Probus och blixtrar flyger ut mot Konungen. Probus tappar svärdet av smärtan och blir paralyserad så pass kort stund att Narog hinner ta sig fram till honom med sitt söndriga svärd och kör den i sidan på Konungen, Narog vrålar ut sin seger så att alla på torget kunde höra de. Istället för att få den effekt som han förväntade sig så fick de Kungens soldater att slå mer intensivt för att ta sig fram till sin dödligt sårade Konung än att förlora sig själv till förtvivlan. Snabbt ropar Narog ut kommandon till sina trupper att åter ta sig tillbaka genom portalerna och lämnade staden för denna gången.
Tyrion hjälpte mig att ta mig fram till Probus medan han fortfarande var vid livet, satte mig på knä bredvid min konung och kände mig helt hjälplös medans dennes liv sakta ran ur honom. I denna stund förklarade Probus att han var i direkt släktlinje med självaste Hermous och svärdet som han hade var det legendariska svärd som tog Caedos liv för så många herrans år sedan och skadade Narog svårt under samma strid. Probus förklarade att legenden säger att bara det kan stoppa mörkret från att ta över och förslava det fria folket, men att det bara kan bäras av en som är en del av Duranins order. Ödet har satt dig som ansvarig för denna uppgift, att bära detta mäktiga svärd och leda Männen till seger. Med detta sagt försvann Probus själ från denna jord. Soldaterna höll redan på att sörja sina bortgångna och sin älskade Konung när plötsligt ett hornljud ljöd över staden. Alla tog sig snabbt upp på murarna för att se vad det gällde och till vår alla fasa så hade Narogs armer tagit sig till staden för belägring, dennes armer var enorma och utan vår Konung att leda oss genom detta så samlades samtliga ledargestalter för att ta fram strategier för våran överlevnad.

Detta är slut på del 1 i femmans del av berättelsen. Hoppas ni gillade den trots sin enorma längd så skall jag försöka få klar del 2 så snart som möjligt när tid finnes.
Fridens Liljor gott folk

Annonser
Posted in: Fantasy