SAGAN OM DRÖMMEN:vol 5 ”PROFETIANS ÖDE” del 2

Posted on 10 september, 2012

0


Ledarna för den samlade alliancens trupper samlades uppe i ett av de mäktiga tornen som fanns i Avalorn där man hade god sikt över hela staden och fältet där Narogs trupper slått upp sitt läger. Frustrerad över att alla försöker lägga anspråk på att få leda stadens försvar, när vi skulle försöka lägga all energi på att få fram strategier som skulle kunna ta oss levande ur denna situation. Så började alla hävda att de på något sätt var besläktad, hade kunskap eller ren erfarenhet att just de var berättigad att leda de fria folkets styrkor.
Jag stod tyst vid sidan om och skådade det hela och väntade på rätt läge att framför min synpunkt när plötsligt Tyrion och Kargath entrade rummet med sina alviska livvakter i sitt släpptåg.
Tystnaden la sig över hela rummet när de båda tog sig fram till bordet där resterande ledarna befann sig, alla männen hälsade de båda vördnadsfullt välkomna till sammanträdet.
Tyrion frågade ifall där har blivit några framsteg med förberedelser inför den analkande anfallet, ett rapt svar kom ifrån en av mänen som hade svart långt hår och robust skägg som täckte stora delar av sin bröstkorg ”Innan något sådant kan ske så MÅSTE vi kröna en ny konung som kan leda oss till seger”
Tyrion försökte få fram att hur viktigt det än var med en kung så måste ändå truppperna förberedas så vi inte blir överrumplade av fiendes massiva armer. Till svar så grinade samtliga av männens 6 ledare förutom jag åt Tyrion, de svarade med att Avalorns murar har aldrig genom årtionden blivit rämnade och de inte kommer bli det nu heller. Tyrion och dennes rådgivare hamnade i högljud disput med männen om vad som skulle göras, Kargath gick fram och la sin hand på Tyrions axel och tystnaden la sig i salen. Med en mörk brummande och samlad röst föreslog Kargath att jag kunde ta rollen som tillfällig Konung och leda armen tills belägringen var över.
En av männen svarade snabbt med att ingen ifrån ordern Duranin får förbli kung, av den enkla anledning att de tidigare gjort uppror mot en av de gamla storkungarna. På grund av detta högförräderi så får de aldrig beträdda kungatronen för männens släkte. Jag tog till orda och förklarade för Tyrion och Kargath att detta var ett mörkt kapitel i orderns historia och desvärre sant, under vår initiering där vi lägger våran ed för att bli fullbordade medlemar inom ordern så avsäger vi oss rätten att leda över en kung av män om vi så vore födda prinsar. Jag informerade samtliga även att jag skickat ut meddelande till de återstående inom ordern att hämta hem prinsen, med detta sagt började samtliga av männen att ta till ton. Jag höjde handen och alla blev tysta, jag förklarade att ingen hade rätten att leda armen så länge prinsen var vid liv.
En av ledarna som var väldigt högt respekterad härstammade ifrån höglandet även kallade för hästfolket med långt blont hår tog till orda: ”Sist jag hörde nåt om prinsen så var det för 10 år sedan och rykte gick att han försvann över en natt ifrån Avalorns murar i riktning mot de vilda skogarna och aldrig mer blivit sed sen dess. Hur vet vi äns att han är vid liv om inte annat en bedragare”
”Det stämmer så väl min herre av provinsen Hildrun, min order tog in honom och har tränat prinsen i hemlighet ända fram till idag.” Svarade jag och fortsatte ”Dock har vi inte låtit honom ingå i våran order till fullo och har därav inte avlagt sig någon ed, då han en dag skulle kunna beträdda kungatronen och regera efter vår älskade Konung Probus.” Jag pausade och tittade över salen ifall där var någon som skulle invända sig och fortsatte sedan ”Fram tills dess att prinsen har anlänt till Avalorn i tryggt förvar så ansvarar herre Bergen ifrån Västmarkerna för försvaret av Imperiets säkerhet, ifall vi överlever detta så tar prinsen över ledarskapen med omedelbar verkan.”
Tyst mumlande hördes ifrån ledarna men slutligen slöt alla upp bakom förslaget där Bergen skulle ta ansvaret av Avalorns försvar och säkerhet. Bergen tackade för belsutet och samtalen fortsatte vidare om allt ifrån förnödenheter, vapen och olika taktiker, därefter gav han snabbt ordrar till var och en av ledarna  innan han avbröt mötet. När alla hade lämnat rummet utan jag och Bergen så kom han fram med stort leende och skrattandes omfamnade han mig. Han la sina händer om mina axlar och med en lugn och sansad röst ”Min gamle vän, hur står de till med en sådan ärans man? Jag vill tacka för förtroendet du gett mig att leda Avalorns försvar i denna mörka stund”
Jag satte handen på dennes axel som ett tecken på respekt och svarade ”Det är mycket oroliga tider som vi står inför nu. Att veta det är du som kommer reda ut denna storm ger ett lugn i mitt hjärta, jag behöver en som jag kan veta gör allt för att förhindra staden faller och i dina händer lägger jag mitt liv utan att tveka.”
Efter samtalet emellan varann så beordrade Bergen mig och min trupp bort till västra muren för att förstärka försvaret där, då han trodde de skulle försöka använda murens tunnare del till sin fördel och riva den.

Jag gick runt bland mannarna och försökte få upp deras moral inför sammandrabbningen som hängde över oss alla, vid min runda så fick jag syn på Kargath och Tyrion komma vandrande åt min riktning.
Jag välkomnade dom båda och erbjöd dom förfriskningar i mitt tält. När vi hade satt oss ner så frågade Tyrion varför prinsen inte befann sig vid sin faders sida i palatset, medans jag hällde upp vinet som en av mina underofficerare hade kommit med. Jag satte mig ner i min stol och förklarade för de båda ”Att för 30 år sedan var där väldigt oroligt i riket, en av de 12 herrarna var inte nöjd med sin plats i Imperiet utan ville ha mer makt. Detta resultera nästan i ett inbördeskrig men Kung Probus lyckades samla alla herrarna för att under fredliga förhållanden försöka komma fram till en lösning till problemet. Under mötet så urartades det hela och svärd drogs i en hätsk stämning mot varann, den ända som inte drog sitt svärd var Bergen som ställde sig vid sin kungs sida. Sakta började en efter en ställa sig vid sidan av sin kung tills det var 6 herrar runt kungen. De resterande ställde sig bakom Gabriel som var herre över Belmont provinsen som ligger till väst nere vid kusten (Korngatan), Dessa 6 herrar bröt sig loss ifrån Imperiet och skapade för en tid en alliance mellan varann vid namn Dominus Occidentis och riket fick namnet Orbis. Under lång tid så fortsatte livet som det gjort tidigare och riket mådde bra av förnyelsen då handel växte och stora projekt bildades mellan Imperiet och Orbis. En dag började det trilla in rykten om att folk börja försvinna i Orbis men vi ignorera detta tills en dag det var för sent. De 5 herrarna under ledning av Gabriel försvann ur tomma intet av mystiska anledningar en natt när månen lös röd som om den var fläckad av blod, när dessa sedan till slut återvände till sitt folk och alla var lättade över att alla var vid liv. Ingen kunde ana att de var förrändrade eller förutse de hemskheter de slöppte lös på sin befolkning.
Slottsherrarna hade förvandlats till blodsugande varelser som levde om natten och vilande under dagen.”
”De lyckades ta livet av alla som levde i deras riken och med hjälp av skuggmagi som de lärt sig så reste de folket till att bli vandrande zombies, skellet eller andra hemska styggelser. Gabriel som var deras ledare när de var vanliga män verkar vara den som är ansvarig för allt de som hänt, enligt våra spanare hade Gabriel kommit över någon uråldrig artefakt som utstrålade mängder av skuggmagi. Tydligen så hade denna artefakt lett honom till en plats bland bergen där han kommit i kontakt med en gammalt, väldigt gammalt väsen som gav honom krafter i utbyte av evig lojalitet och sin själ. På grund av att han är den ända av dessa 6 herrar som var i direkt kontakt med detta väsen så fick han gåvan att förvandla andra till vampyrer, vilket var det han gjorde med sina lojala slottsherrar under den röda månen. Så han tog åter makten över sina så kallade brödrar som fått smeknamnet Volturs av Imperiets män och kvinnor, medans Gabriel fick namnet Draculia. Hela det Sydvästra riket föll under ständig skugga av döden själv, inget levande rör sig i de länderna längre.
När prinsen föddes så kom där en sierska och meddelade kung Probus att döden kommer att försöka ta dennes son när han fyller 20. Probus kontaktade vår Order Duranin och bad få livvakter till sin son, vi lovade och antog oss uppdraget att skydda denne unge herre fram till den dagen hans ben inte längre bar honom. Åren de gick och pojken blev slutligen 20 år, mycke väl som sierskan hade förutspåt så anlände Döden den natten.”
En vind drog genom tältet och viskningar ekade genom luften som om vålnader befann sig i närheten och skrek tyst ut sin vånda. Fyllde upp vinet till Tyrion och Kargath innan jag åter tog till orda.
”Döden var Draculias högra hand och blivit dennes mest beryktade lönnmördare då han aldrig misslyckades. Döden bar en lång svart lång kåpa som även hade en huva som han alltid bar täckandes över huvudet, legenden säger att Döden en gång i tiden var en av de fagraste i hela Imperiets rike. Av någon anledning hade han blivit lockad av mystiska krafter att ta sig till exakt samma ställe som Draculia blev förvandlad av mörkrets krafter fast detta var decennier tidigare. Mannen hade blivit lovad odödlighet och i gengäld så bad han honom att komma med själar. De mannen inte visste var att han en dag skulle falla i förälskelse med en kvinna som gav honom allt han någonsin önskade sig, han upplevde något som var upplyftande och så mycket mer värde i livet än sitt eget yttre. Mannen tog sig till platsen där han lämnat själar under en lång tid åt sin mästare och bad om att få lämna sin roll som vägledare för dessa vilsna själar, att få bli fri från sin egen odödlighet och leva ut sina år i livet med sin käraste.”
Svaret blev inte vad mannen förväntade sig sade jag och tog en klunk av vinet innan jag återgick till berättelsen.

”Han blev beodrad att ta dennes liv med egna händer och själv leda hennes själ till honom så att hon aldrig mer skulle få vandra denna jord. Mannen vägrade och begav sig så fort han kunde till sin käraste då han visste med säkerhet att sin forne mästare hade andra som gjorde hans jobb, när han närmade sig huset hon befan sig i så kände han en konstig känsla flyga genom kroppen. När han hoppar av hästen så ser han att han höll på att falla i bitar och bara skelletet som stannade kvar, skrick hördes innanför huset och han rusar upp mott dörren och slår in den. Framför sig så står hans livs kärlek och en av sin mästares lakejer med en kniv om hennes strupe.
Med ett leende så kör lakejen in kniven i ryggen på kvinnan och hon faller till marken flåsandes men än vid liv, inför andra hugget så slår Mannen ut sina händer och ur skuggorna kommer armar som stoppar lakejen. Förvånad över sina nyfunna krafter och raseriet inom sig att hans kärlek är döende så går han in i ett tillstånd att mörkretskrafter tar över och frambringar en lie ur tomma intet. Denna lie har alla namn på de liv han har tagit genom alla dessa år och den allra första är lakejens namn. Mannen la sin älskade i sin famn som hinner sätta sin hand om hans kind som bara är ben nu och säga att hon föralltid kommer älska honom innan hon dör. För att hans mästare inte skulle få tag på hennes själ så manipulerar han ett fickur som han ständigt bär med sig. Denna klocka visar hur lång tid varje varelse på på denna jord har, och det var denna klocka som visade att prinsens tid var ute.
Vi var en 5 livvakter varav den ena var min läromästare den natten, vi hade lagt en skyddande barriär runt prinsens rum så döden kunde inte ta sig in innan konfrontera oss först. När klockan slog midnatt så började facklorna fladdra till och ur skuggorna tog sig döden form rakt framför oss, med väldigt vässande röst så beodra han oss åt sidan då pojkens tid var kommen. Vi nekade honom åtkomst och strid bröt ut, tack vare vår förmåga att åkalla oss ljusets makter så lyckades vi hålla honom på avstånd en stund. En efter en föll våra kamrater tills min mästare lyckades rent desperat gå in i ett tillstånd där han kunde rikta ljusets krafter till att förvandla sig själv till en varelse av rent ljus med vingar. Deras strid blev så legendarisk att den vid senare tillfälle blev nerskriven i våra heliga skrifter, det var liksom under striden som min mästare bannlyste döden från de levandes värld ner till underjorden. Priset blev dock högt, mästaren hade blivit dödligt sårad av Dödens lie. Min mästaren tog med sig kunskapen om hur man kan förvandla sig själv till en sådan mäktig varelse innan han kunde förmedla det vidare. Jag och resten av de överlevande  livvakterna tog prinsen till kungen och meddelade att om vi skall skydda dennes son så måste han hålla sig gömd tills tiden är inne.”
Kargath tittade på mig med nyfikenhet och undrade ifall där har varit fler som lyckats med att förvandla sig till dessa varelser av rent ljus, men än så länge fick jag förklarat har det bara hänt just den gången. Fortsatte sedan.
”Sedan dess har han varit i vårt beskydd och vi har lärt honom allt ifrån kunskap inom vapen färdighet, historia samt vägen till att använda ljusets krafter för gott så denne kan bli en rättfärdig konung när tiden väl blivit mogen.”
”Så för att inte herrarna skall vända sig emot varandra så måste prinsen ta över tronen och leda oss.”
Tyrion smuttade på vinet och såg lite bekymrad och sammanbiten ut av dagens händelser, ”jag har en känsla att där finns något annat bakom allt detta.. ett dolt budskap men har svårt att se vem som drar i alla trådarna. Khala är givetvis den som leder och driver den samlade armen av ondska och vill lägga världen i evigt mörker, har en obehaglig känsla bara att där är ett skynke som döljer ett annat mörker med andra motiv och som ännu inte har uppenbarat sig”. Kargath höll med att framtiden var väldigt ovis speciellt med tanke på detta mörkrets väsen som manipulera folk, han var även nyfiken på hur de går för Dvärgarna med kröningen. Än så länge så har vi inte hört något men tror vi måste räkna bort deras hjälp med denna belägring desvärre tillade jag.
Solen var på väg ner och mörkret började åter få fäste och man hörde hur rastlösa armen blev utanför murarna.
Jag hade tackat för sällskapet av Tyrion och Kargath då jag ville se hur mina trupper hade det vid den västra delen av muren. När jag gick där bland männen som hade varit med mig genom så mycket den senaste tiden så kunde jag bara känna mig stolt att de aldrig hade svikit mig när jag som mest behövt dom, detta var riktiga krigare som satte sitt liv för att andra skulle kunna leva fritt i en osäker värld. Efter att man samtalet med var och en av dom så gick jag upp på muren och blickade utåt, såg att solen var nästan helt bortom horisonten vid Belmont provinsen i Orbis riket. Så fort de sista strålarna från solen försvann så kunde man höra 5 horn blåsas ut med fiendens led, dessa olika signaler var mig mycke väl kända då de tillhörde var och ett av de 5 slottsherrarna som anslöt sig med Gabriel innan han blev den föraktade Draculia. Det innebar att Narog har beordrat ut samtliga av sina slottsherrar förutom för Draculia själv, när jag stod där i mina djupa tankar så lade jag märke till att fler och fler av mina mannar kom upp stridsberedda vid sidan om mig på muren. I nästa stund så började fiende armen röra sig mot muren och hela staden ljöd av hornblås för meddela samtliga att nu inledds slaget.

Våra katapulter började skicka ut sina klot mot fienden och pilbågsmännen avlossade sina pilar systematiskt, för var fiende som föll så var de någon annan som tog dennes plats och deras antal såg inte ut till att minska. Nu hade deras magikers kommit tillräckligt nära för att börja kasta eldklot in över stadens murar, jag beodrade snabbt mina mannar att springa runt och släcka lågorna innan de börjar sprida sig till resten av staden. Nu hade hela den samlade armen av Orcer, Troll, Skelletkrigare och Zombies tagit sig fram till muren runt staden och började föra upp stegar för att ta sig upp på muren, våra soldater försökte så gott de kunde att skicka ut stegarna över fienden.
De första timmarna av anfallet så såg det ut som att vi skulle kunna hålla mörkrets styrkor på avstånd men jag var lite orolig över att inte ha sett till Ulvarna under striderna, en hel del Orcer hade lyckats ta sig upp på murarna men vi slog tillbaka dom så gott vi kunde så de inte kom längre än upp på själva muren. Mitt i stridens heta så får jag syn på en enorm murbräckare bli dragen av flera stora Troll rakt emot den delen där jag och mina män fanns. Jag beodrade så många som möjligt att hämta het tjära och tillkallade mig pillbågare för att stoppa dom till varje pris. Orcer och skelletkrigare kom upp på muren och överumplade oss, här slog de ihjäl mina pilbågstrupper innan de äns hade hunnit avlossa en pil mot trollen. Jag gav order till mannarna runt mig och vi försökte göra fri lejd på muren ifrån Orcer för de som bar tjäran. Där kom en Orc med sitt svärd svingandes men jag lyckades parera det med min Mace och kastade honom bakåt med en sving över axeln så näste man bakom körde sitt svärd i buken på besten. Två andra kom rusande emot mig nu och jag kastar min Mace så hårt i den ena Orcen att han faller bakåt ett par meter och dör en våldsam död, den andra hugger med sin yxa som jag undviker med snabb förflyttning och ger honom ett hårt slag i magen så han viker sig på knä. Drar upp min dolk som jag har placerad vid min höft och skall precis hugga Orcen i ryggen men tappar plötsligt balansen och faller till marken. Trollen hade lyckats ta sig fram till muren och svingade nu murbräcken så hårt att muren börjat spricka upp och bitar föll av. Innan jag hinner komma upp på fötter igen så hade Orcen jag fått ner på knä tidigare själv tagit sig upp och skulle svinga sin bredyxa mot mig, hinner i rättan tid rulla undan innan yxan träffar där jag nyligen låg och sparkar nu Orcen allt vad jag kan i knät så denne trillar ihop. Får ett hårt grepp om dolken igen kör den hårt in i strupen. Medans Orcen faller ihop så Skriker jag allt vad jag kan till de som bär tjäran att fort som möjligt kasta den ut över trollen. I nästa stund så får Trollen in en ny stöt och stora bitar av muren faller itu men är ännu fortfarande inget hål in till innergården. Nu hällde de som hunnit ta sig fram med tjäran rakt över trollen och en av mina underofficerare kastade ner en fackla, allt som hade blivit träffad av tjäran fattades eld och dog omedelbart. Jag drog en lättnad suck då muren var än i hyfsat skick för att hålla fienden på avstånd och inga troll som befann sig inom räckhåll för att ta över efter de som dog. I nästa stund får jag syn på en av Volturs långt ute på fältet som verkade vara otroligt uppretad över att vi stoppat deras murbräcka, han kalla till sig en av de stora Troll som fanns i närheten och brutallt slog ner denne innan han sög ut allt blod ur honom.
Kunde inte förstå själva handlingen men så riktar Volturen en mäktig stav gjort av rent guld rakt emot muren där vi stod, jag skulle precis beodra mina män av muren men innan jag fick fram ett ord så skickades ett energiklot ifrån staven och fick den svaga muren att exlpodera. Skickade mig och mina män åt alla håll och det blev ett stort hål i själva muren. Stora bitar av muren flög åt alla håll och slog ut både våra samt fiendens styrkor när de åter slog ner mot marken.
Vakna upp öm i hela kroppen en bit ifrån muren nere på marken, såg att de Orcer, Skelettkrigare och Zombies som också befann sig i närheten var helt utslagna. Nu förstod jag varför Ulvarna inte hade kommit in i striden tidigare då de ville först ha sönder muren innan de skickades in. När jag reste mig så såg jag hela Ulv armen komma i hög hastighet rakt emot en, på ostadiga ben så stappla jag mig sakta framåt och  fann ett svärd liggandes en lite bit ifrån och tog de upp de.
Ulvarna hade sprungit omkull och dräpt mängder av sina egna fränder för att så snabbt som möjligt ta sig in i staden, de brydde sig inte om det var Orcer, Skelletkrigare, Troll, Män eller Alver som var i deras väg utan att de var i extas att få strida. De första Ulvarna anlände till hålet och for in på de Män som låg utslagna efter explosionen och bet ihjäl så många de kunde innan de kom upp på fötter och försvara sig. En Ulv fick syn på mig och tog fart emot mig med mord i blick, jag lyfte upp svärdet i försvarställning i väntan på anfallet. Fortfarande lite omtöcknad av explosionen så var jag väldigt ofokuserad och missade hugget mot Ulven, besten vek undan slaget och hoppade upp på mig och hög tag i axeln.
Jag föll på rygg med Ulvens käftar runt min axel och kunde känna hur krafterna ran av mig medans smärta spred sig över hela kroppen. Fan en liten stenbumling som var ifrån muren som jag greppade tag om och drämde till Ulven med allt vad jag hade rakt bakom ögat. Ulven släppte taget om axeln och gnydde till av smärtan medans den backade undan par meter, när smärtan la sig och Ulven fick åter full kontroll över sitt sinne igen så for den emot mig ännu en gång. Jag rullade undan och får syn på en sköld som låg intill en soldat som tidigare dött i striden en liten bit ifrån, fort som bara den kryper jag dit med Ulven som närmade sig för vart flås. Jag hinner greppar tag om skölden och svingar den med min friska arm innan Ulven skall bita tag i mig. Nu mötes den av skölden som jag svingade och faller omkull sidan om mig, med mina sista resterande krafter så slår jag Ulven med skölden tills denne inte rör sig längre. Jag trillar ihop helt utmattad på marken och allt började bli suddigt i ögonen och känner att mörkret håller på att omsluka mig.

I  ögonblicket innan muren i den västra delen explodera så står Tyrion vid porten i muren med sina Alviska krigare och håller anfallarna på avstånd.
Tyrion dela ut order så fort han kunde till alla runt om sig, men efter att muren hade exploderat så hade han svårt att hålla fienden utanför staden. Han skickade två tredjedelar av sin styrka att skydda hålet som hade skapats i muren medan han själv och resterande krigare stannade kvar vid porten som var kraftigt ansatt av fienden. Han visste att jag befann mig vid muren när den väl exploderade, men hans plikt gick före nåt annat och kunde inte lämna sin position, när tiden var inne skulle han söka upp mig men nu var inte rätt tillfälle.
Tyrion såg när sin forne Kung Amras som nu är ledare för Ulvarna och den siste av sin sort.. Lycans. Denne stod långt bak tillsammans med Volturs ledarna och dirigerade sina trupper, det var bara stunden tidigare som han såg Amras ge order till alla Ulvarna att anfalla. De flesta av Ulvarna sprang emot hålet men många andra sprang ut mot hela muren och med hjälpa sina enormt sylvasa klor klättrade de upp på muren och övermana oss. Tyrion åkalade blixtrar ifrån sina fingrar och kastade ut över alla som befann sig vid muren och som var på väg upp, mängder av fienden dog ögonblickligen men de hade kommit upp på andra platser och nu var muren full av Ulvar, Orcer och Skelettkrigare som slaktade allt i sin väg. Tyrion kämpade tappert tillsammans med sina Alviska krigare och det gick väldigt bra för dom men Mäns soldater är inte lika smidiga eller snabba så de föll lätt offer för fienden. Han visste att staden snart skulle falla ifall vi inte åter fick makten över muren, Tyrion beodrade soldater att fylla katapulterna i staden med tjära och rikta in sig mot muren.
Medans de begav sig för att verkställa ordern så överraska en Orc med att slå omkull Tyiron bakifrån, innan Orcen han reager så rulla Tyrion runt och slår ett slag med sin knutna hand  i riktning mot honom och eldklot flyger ur handen med förödande kraft. Orcen blir träffad och trillar ner över muren flammandes mot säker död. Tyrion förmedlar sina underofficerare om vad som komma skall inom kort och tillsammans försöker de flytta ner den återstående armen på muren till säker plats på marken. När muren var tom på de allierades styrkor och nu började översvämmas med horder av fienden, gav Tyrion signal till katapulterna att avlossa de massiva krukor fyllda med tjära över hela muren. När hela muren var fylld och fiende styrkorna täckta tjära så skickade Tyrion ett flammande eldklot som han hade trollat fram med sin magi. Eldklotet slog ner så att allt och alla som befann sig på muren fattade eld.
Alla fiender som lyckats ta sig ner från muren och var på väg in till staden blev snabbt överumplade av de allierades styrkor och med Tyrion i täten så återtog de muren igen.
När de kände att där ännu kanske fanns hopp så skackade marken till som en mindre jordbävning, i nästa stund så kunde man se långt bort mot berget Turambar så steg där ett enormt svart moln upp mot himlen som om en något stort hade sprängts där borta i fjärran.

Jag kände åter liv i min kropp som började sakta väcka mig ur min sömn, när jag öppna ögonen så stod en alvisk helare vid min sida som hade funnit mig i rättan tid innan jag vandrade vidare. Han förklarade att Tyrion hade skickat nästan hela den Alviska armen till att bistå min trupp med att hålla ståndet mot fienden vid hålet i muren, det såg ut att gå åt skogen tills Kargath anlände och börja släppa lös sina enorma krafter över alla som våga ta sig in i staden. Så än så länge så höll våra trupper fienden tillbaka från att ta sig in i staden.
När Alven var klar med att hela mina sår så kände jag på min axel och förvånadsvärt så var den nästan lika bra som tidigare förutom när man höjde den i visst läge så högg smärtan till. Jag tackade Alven för dennes insats och bad honom se till de andra krigarna som behövde hans hjälp.
Med nya krafter begav jag mig bort mot mina trupper och Kargath för att undsätta dom, en av mina officerare la märke till mig och kallade på en av sina soldater att bege sig till mig. När han kom fram till mig så meddelade han att han hade funnit min Mace mitt bland stridigheterna och räckte över den samt en sköld. Jag tackade denne krigare och begav mig snabbt fram till Kargath som var fullt upp i att brutallt ta livet av alla som närmade sig dennes räckhåll. Jag dirigera trupperna till att ge Kargath lite utrymme att återhämta sig och frågade honom vad jag kunde göra för att underlätta situationen.
Kargath berättade att han försöker återskappa muren men att detta skulle kräva en hel del av hans krafter att göra de och fienden stör hans koncentration med sina anfall, det var isf av ytterst vikt att ingen störde honom i detta tillstånd då det kunde få förrödande effekter annars. Jag gav order till min trupp att ingen fick ta sig genom våra led, detta kunde mycke väl vara avgörande i striden förklarade jag för dom. När vi var i full gång att försvara Kargath och det mot all förmodan så gick det bra, från ingenstans så kom där ett enormt Troll och svingade sitt svärd som klöv allt som kom i dess väg. Jag tillkallade till mig ett par Alviska krigare och vi begav oss mot Trollet som var i full gång att ta sig genom truppen i riktning mot Kargath.
Jag kommer upp vid sidan om och slår med full kraft med Macen rakt på vaden så denne vrålar av smärta och svingar sitt svärd emot mig, innan de skall träffa så avlossar en av Alverna sin pilbåge och träffar Trollet i armen så han tappar svärdet i sitt sving. Ursinnig får Trollet tag i en av soldaterna som är i närheten med sin friska arm och kastar denne rakt emot Alven som nyligen avlossade pilen. Alven hinner inte flytta sig utan blir träffad av soldaten som kommer flygande.
Jag svingar min Mace och slår rakt över Trollets fot och bryter alla ben där i ett ljudligt kras, Trollet tappar fattningen och slår med sin friska arm en knuten näve rakt emot mig. Jag möter dennes knutna hand med min Mace så att han bryter alla ben i fingrarna med, när min Mace och Trollets hand träffas blir de i en sådan smäll att vapnet mitt ryster och skakar så att jag tappar greppet om den. Två andra Alver tar sig snabbt fram och kör sina svärd in i besten som är maktlös att kunna försvara sig vid detta tillfälle och faller död till marken.
Kargath körde sina händer i marken och fick jorden till att höja sig lika högt som själva muren var innan den sprängdes och formade nu en ny mur, nu hurrade alla som befann sig i närheten av lättnad då inga fler fientliga förstärkningar kunde ta sig in. Vi hade fått nytt hopp om att det möjligen fanns en chans att ta sig ur detta med livet i behåll, nu sprang samtliga upp på muren igen för att försvara den innan fienden gjorde ny framrykning.
Jag dirigerade ut order till trupperna innan jag tog mig fram till Kargath för att kolla så allt var bra, han får syn på mig och ler med ett litet utmattat leende innan de försvinner då denne får syn på något uppe i himlen. Jag snurrar runt för att se vad det var och hinner bara se en enorm eldboll komma rakt emot oss, kastar mig bakom en stenhög i hopp om att denna skall skydda mig mot smällen som skulle uppstå vid kontakt med marken. När den träffa marken så uppstod en smärre explosion och rök la sig runt där den landade som var bara en liten bit ifrån Kargath, när röken hade lagt sig så kunde jag urskilja kunturer som till min häpnad inte var något jag tidigare skådat. Det var en enorm varelse som stod hukad i hålet som den nyligen gjort, när denne reste sig så sträckte den ut sina vingar och man kunde se horn som stack ut ur huvudet. Huden var svart som självaste urberget och eld omslöt dennes kropp som om den hade skapats i en vulkan, denna demon var en av de  mäktiga Ursi som slogs vid Narogs och Caedos sida för herrans år sedan.
Ett skratt hördes ifrån demonens skuldra och där kunde man se två Dvärgar hålla i dennes mann, det var inga andra än Darh Crimsons förra Kung Azaghâl  och översteprästen Emanuell som ledde oss genom Trondheims gångar tidigare. Azaghâl röt på Dvärgaspråket och Demonen slog med otrolig kraft mot Kargath som fortfarande var utmattad av resandet av muren tidigare, för vart slag Demonen slog så sjönk Kargath djupare ner i marken. Alla stod helt handlingsförlamade av händelsen men när allt såg kört ut för Kargath så slår han ut med sina armar i sidorna och får jorden under Demonens fötter att ändras och denne tappar balansen.
Kargath tar tillfället i akt och slår ihop sina händer och ur fingrarna så skickas blixtrar som träffar Demonen i bröstet som slås omkull. Ur hålet tar sig Kargath och gör sig beredd för att möta en ursinnig Demon som bemästrar mörkrets eldar, när smärtan lagt sig så reser sig Demonen upp igen och frammanar ett svärd av ren eld samt en piska i sina händer. Kargath gjorde gester med händerna mot himlen och blixtrar slog ner i dennes kropp, med kraften ifrån blixtrarna så formade han ett svärd och sköld av dess energi och var nu redo för Demonen. Med snabba fotsteg tog sig Demonen fram till Kargath svingandes med sitt svärd men som blev blockat av skölden, Kargath lyckades stå emot Demonens styrka och själv svinga sitt svärd som skar upp djupt sår vid vänstra sidan av midjan. Demonen staplade sig förvånad bakåt och eld for ut ur såret, vansinnig så slår han med sin piska av eld mot Kargath.
Piskan träffar och lindas runt armen som Kargath håller sitt svärd i, nu så skickar Demonen sina krafter via piskan och rakt in i Kargaths själ. Smärtan som uppstår är som om man hade blivit kastad ner i en aktiv vulkan, Kargath släpper skölden och greppar tag om piskan som är lindad runt sin arm och drar med all sin kraft emot sig. Demonen överrumplas av detta och tappar balansen så pass att Kargath kommer loss från piskans grepp.
Innan Demonen återhämtar sig så formar Kargath blixtrar i handen och kastar emot besten, Ursi hinner inte reagera utan blir träffad av de två första blixtrarna och vrålar ut sin smärta. En trejde blixt var på gång och skulle förmodligen dödat Demonen om inte Emanuell fångat upp blixten med sin kropp och riktat tillbaka den så att den träffat Kargath rakt i bröstet.
Med detta andrum reser sig Demonen upp på fötterna igen och formar eldklot i sina händer, istället för att kasta dom mot Kargath som försöker återhämta sig efter blixten så slår han ihop händerna och bildar en stråle av brinnande inferno.
Triumferande vrålar Demonen när strålen träffar Kargath helt oförbered och som håller på att gå förlorad i infernots eldar, sista utväg så tar Kargath upp sin sköld igen och med full kraft kastar han den rakt emot Demonen. Skölden träffar Demonen i käken som inte förväntade sig en sådan snabb vedergällning och faller till marken omtumlande. Krafterna började sakta komma tillbaka för Kargath, Med intiativet på sin sida så tog han upp svärdet och sprang nu mot Demonen som fortfarande låg kvar efter smällen av skölden.
Innan Demonen han reagera så körde Kargath sitt svärd rakt i buken på honom och skickade in blixtrar i dennes kropp, vrålandes av smärta så greppar Demonen tag om Kargath och lyfter upp honom och klämmer om allt vad han kan innan han slår ner honom i marken. Kargath skricker ut sin smärta när Demonen formar ett eldklot runt handen där han befinner sig, tills man bara kunde höra Demonens vrål av seger.
Jag slår med min Mace med allt vad jag kunde i marken så att en stråle med kraft ifrån solen själv for emot Demonen, när den träffa så slog den omkull Demonen så att den tappade Kargath. När han var på väg upp så fick han ytterligare en energi stråle i ryggen som kom ifrån Tyrion. Nu börja Azaghâl bli lite orolig och beordrade Ursi att ta sig till Volturs som befann sig på säkert avstånd under slaget. Jag tog sats och kastade min Mace som träffade Demonen huvudet med en sådan smäll att den fick honom att bli dissorienterad under sin flygning, slutade med att de föll till marken men oturligt nog på andra sidan muren. De tog sig snabbt bakom sina fränder och blev eskorterade till Volturs som otåligt stod och väntade på rapport.
Jag sprang allt vad jag kunde fram till Kargath som var helt sönderbränd av Demonens mörka eldar, man anade att detta stolta och magiska väsen inte hade långt tid kvar. Jag skreck efter helare men alla var placerade uppe på muren så ingen kom till undsättning, kände bara hur försvarslös jag var när jag inte kunde göra något för att rädda dennes liv.
Kargath la sin hand om min axel och sa att de inte gjorde något, han var stolt över att få ha stått vid sidan om sådana av hederns Män, visa Alver och modiga Dvärgar.
Förklarade att tiden var inne att åter låta Owen och Orophin beträdda denna värld, ”En viktig sak innan jag åter vandrar vidare till mina bröder och fader. Du måste söka upp och vandra i grottorna i Dragoon berget, där inne finns ett vapen samt kunskap som är oehört viktig för att bli kvitt denna ondska en gång för alla. Hjälp mig upp till muren så skall jag göra en sista gärning för er mina vänner.”
Tyrion anlände när jag höll på att hjälpa Kargath upp på fötterna och han inser att tiden är kort för honom, Kargath lägger sina armar om oss och vi börjar vandra upp till muren.
Väl uppe så tog han tag om skyddet för att hålla sig kvar på fötterna, nu började Kargath tala på sitt väldigt gamla tungmål ut med vinden. Trots krigets väldigt högjluda skramlande och fäktande när metal möte metal så kunde man höra högt brummande och vrålande ifrån skogarna vid bergets sluttningar in mot de öppna fälten.
Det var som om allt stannade upp på slagfältet för att orientera sig vad som var på väg att hända. Vi var på väg att fråga Kargath vad han höll på att göra men i den stunden for det ut ur skogarna levande träd som anföll fiendehorden från båda sidor.
Kargath tog ett djupt andetag och sade ”Jag kallade på skogens väktare och bad om deras hjälp i denna stund av nöd, detta är min sista gärning i livet. För gott eller ont så får ni hjälp av skogens väsen.” Ett skarpt ljus la sig runt Kargath och man hörde dennes sten slå emot muren när de trillade av honom. När skenet la sig så kunde man åter se Owen och Orophin stå där Kargath tidigare hade stått, med stor ansträgning så lyckades de ställa sig på sina ben men fick ta stöd emot själva muren. Tyrion tog sig fram till Orophin för att kontrollera så att allt var väl med honom, när han kunde bekräfta att allt var bra tog Tyrion ett djupt andetag och börja informera Orophin vad som hänt sen sist de möttes.
Jag gick fram till Owen och frågade ifall allt var väl, Owen borsta av sig smuts nickande och frågade var Kargath höll hus när han slog ut sin blick över slagfältet utanför murarna och häpnades.
Jag förklarade att Kargath  desvärre hade gått vidare men som sista handling så kallade han ut skogens väktare och lät er återvända till de levandes igen. Owen stod och funderade över Kargath handling som fått skogens väsen att lämna sina trygga vrån och delta i kriget som fortfarande skulle kunna sluta hur som helst. Jag tog tag om Owens axel och ryste till honom så han kom ur sina funderingar och frågade vad som var så oroväkande att han blev så paff. Owen tog till orda och förklarade att skogens väktare var bara avseda till att ta hand om sina skogar och se till att inget illa tillkom dessa, de är liksom bara Kargaths släkte som har kraften att väcka dessa magnifika varelser men även att få dem att åter gå tillbaka till sitt evigt slumrande. De har igentligen ingen lojalitet till någon mer än Kargath men han har som ni sagt gått vidare så frågan är då den, kommer dessa att ställa sig på er sida under kriget eller kommer de även att slåss mot er.
Jag tittade ut över fältet och såg tusentals av dessa skogens väktare välla ut ifrån de mäktiga skogarna runt om Avalorn, det slog mig även att de snart skulle bli tillintegjorda ifall vi inte tog tillfället i akt och hjälpte dom. Bergen hade tagit sig ner till oss på muren och blev informerad av oss vad som hade skett, denne beodrade samtliga att lämna befästningen och hjälpa dessa varelser innan det var för sent för både dom och oss.

Portarna slogs upp och en samlad arme av Män och Alver for ut ur staden mot de öppna fälten utanför murarna, jag samlade ihop mina Män och sprang fram till en av de stora trädliknande varelserna som kallades för skogens väktare. Först så verka de som om de trodde vi skulle anfalla dom och börja ställa sig i försvarställningar mot vår riktning. Innan de var för sent så beodrade jag min trupp att stanna upp och sätta sig på knä och buga mot väktarna så de förstod att vi inget illa ville dom.
Jag fortsatte vidare fram tills jag bara var par meter ifrån och gick sedan ner på ena knät och bugade emot dom. Bakom deras led så entrade en större och vad det såg ut mycke äldre trädliknande varelse då mossa växt runt dennes mun som såg ut som skägg. Till min förvåning så talade han på Mäns tungmål och frågade vad våra avsikter var i detta hela, jag försökte förklara för honom att vi med hjälp av Kargath försökt hålla dessa bestar från att ta över våran stad.
När jag nämnde Kargath så mildrades varelsens ton och berättade att dennes namn var Oldbark som med sina bröder kallas för Artorius som på Mäns språk står för skogens väktare. De hade lystnat efter Kargaths kallelse på hjälp sen urmines tider och nu när de äntligen hört ropet så är de till vårat förfogande. Jag tackade för deras assistans och bad dom att fortsätta vidare fram längs fiendens vänstra flank medans Mänen tar och anfaller deras front med full kraft och Alverna tar den högra flanken.
Oldbark nickade och roppade på sitt språk som ekade ut över hela slätten så att alla Artorius samlades mot den vänstra flanken. Jag samlade alla officerare och gav klara order om att nu var det allt eller inget, vi var tvugna att ge dom allt för nu fanns de inget återvändo hur de nu än skulle gå. Drog min Mace och höjde upp den mot skyn med ena armen och skreck samtidigt som jag sänkte den så började vi alla att springa allt vad vi kunde emot den väntade armen. Jag tittade åt den högra flanken och såg Tyrion tillsammans med Orophin leda sina Alviska brödrar rakt in i fiendens led och sänkte den ena efter den andra av dem medans de arbetade sig inåt mot fiendens ledare där  Volturs stod. Slog en snabb titt åt vänstra flanken där Oldbark tillsammans med sina brödrar Artorius slog sig genom linjerna som om de vore hö som möttes av en lie.
Precis innan mina Män och jag drabbades samman så skreck jag ut ”För Avalorn folk, för Avalorn”, i nästa stund svingade jag min Mace och slog omkull den Orc som stod i min väg som föll när på knä och jag satte min fot på dennes rygg och i farten så kastade jag mig rakt in bland fienden. En Orc var helt oförbered på att någon skulle komma flygandes och får sig en rejäl smäll av Macen, han flyger in i sina kamrater så en liten plats blir fri från fienden som jag landar på. Innan någon hinner reagera så kastar jag min Mace rakt upp i luften och uttalar orden ”Aethram, Tonitru Secuntur”, Macen snurrar och stannar kvar i luften medans blixtrar börja slå ner i den.
Jag fick försöka hålla Orcerna på avstånd medans min Mace blev klar av att samla på sig energi från blixtrarna, nu hade Orcerna hämtat sig från min överraskande manöver och svingade sina vapen emot mig. Jag var utan dolk så fick snabbt vika undan från ett av huggen som kom ifrån en av Orcerna framifrån, med en snabb manöver så duckar jag från andra svingen så han står helt öppen framför mig. Slår hårt i magen på Orcen så han viker sig så att jag lägger mina händer om nacken och drar ner huvudet så de möter mitt knä som kommer med full kraft. Han faller bakåt ner mot marken, jag plockar upp dennes svärd och snurrar snabbt runt så jag hinner stoppa nästa svärds hugg ifrån Orcen bakom mig.
Viker svärdet åt höger så när Orcen som kom svingade med svärdet sitt tappar balansen, så pass att jag hinner snurra runt åt höger med armbågen spänd som träffar rakt över kinden. Fortsätter snurren runt medans Orcen faller mot marken och kastar mitt svärd mot nästkommande fiende som rusar emot mig bakifrån. Svärdet träffar bröstkorgen och sänker Orcen direkt.
Nu börja samtliga runt mig ta intiativet och ytan som jag rör mig på minskar drastiskt snabbt. Tittar upp och ser att min Mace är på väg ner igen, undviker hug och slag som kommer emot mig samtidigt som jag delar ut slag och sparkar tills jag får tag på min Mace igen. Känner när jag håller med båda händerna om Macen hur kraften går rakt in i min kropp, energin som jag får i mig är alldeles för mäktig för att kunna hålla kvar så jag slår ut med armarna och släpper ut allt mot mina fienden runt mig. En sfär skapas runt mig och som bara växer tills den blir så pass stor att energin inte klarar av hålla den samman och exploderar, jag klara mig oskadd då jag skapat en skyddsbarriär runt mig medans alla Orcer i min närhet dog ögonblikligen.
Reste mig från knästående position och tittade runt av ren instikt efter överhängande hot, för tillfället så var alla i närheten helt oorienterade och utan direktiv efter de som precis hade hänt. Jag la märke till att jag hade fått Oldbarks uppmärksamhet som var en liten bit ifrån med sina Artorius, försökte visa honom att skicka sina bröder hitåt så vi kunde göra en kil rakt genom fiendens armer och omringa delar av dom.
När jag höll på att förmedla mitt budskap så kände jag hur någon smög sig upp bakom, med sin enorma styrka slår mig så att rustningen på vänstra sidan trycks in i kroppen på mig. Den andra handen träffar min högra axel och det kändes som om jag fick en hel stenmur över mig. Faller ner på knä och i samma ögonblick får jag dennes fot i ryggen som trampar så att jag faller framåtstupat mot marken, kände hur kroppen pressades neråt och jorden gav vika av tyngden.
När trycket släppte över ryggen och jag åter kunde hämta andan, så drog denne mig i armen och var på väg att lyfta upp mig. Jag knöt den fria handen och när jag väl lyftes upp så snurrade jag så att jag hamnade med hela kroppen i riktning mot fienden och var på väg att ge honom en krokig höger. Överraskande så stoppades min hand och när jag fick se vem det var till min förskräckelse så spreds oro över hela kroppen.
Denne som stod framför mig var ingen annan än en av de fem Volturs som ledde anfallet, jag gjorde allt för att komma loss men förgäves var jag alldeles för svag för en stund som denne. Han tog ett tag om min strupe och lyfta upp mig i luften framför sig, han öppnade sin mun och visade sina hugtänder och jag greps av panik när luften började ta slut. Fick in en träff med min hand rakt över Volturs kind vilket inte var så uppskattat, som svar så slet han av mig min bröstrustning och slog mig rakt i buken så att den sista luft jag hade kvar i mig for ur mig. Om de var av barmhärtighet eller ej vet jag inte men han släppte taget om strupen och lät mig falla handfallen till marken, jag kipade och hostade medans jag åter försökte finna en behärskad andning igen.
Volturs la sin arm om min bröstkorg och med ett fast grepp lyfta upp mig på benen igen samtidigt som han snurrade runt mig, kände hans andetag mot min nacke medans min blick höll på att flacka och bli grumlig. Denne vampyr presenterade sig vid namn Cornix och att han hade skådat in i fjärran tid långt från dessa händelser, att mitt sanna öde var skymd av en slöja som ännu inte ville uppbaras. Ända han visste var att jag skulle söka upp honom när allt var över vid Murlon berget i söder.
Jag var svag så allt det Cornix precis sade lät som svamel i mina öron men hoppet började växa i mig, fick syn på Oldbark tillsammans med sina brödrar närmade sig min position samt Tyrion med sina Alviska krigare. I nästa stund så hög det till i nacken av att Cornix satte sina hugtänder i mig, kände att min livsgnista höll på att lämna mig och jag återigen föll i mörker.
Oldbark anlände och skulle precis greppa tag om Cornix när denne förvandlade sig till fladermös och försvann från slagfältet helt och hållet. Tyrion anlände bara sekunderna efter och beodrade sina helare att bära iväg mig för behandling innan det var för sent.

Striden fortlöpte där det såg ut som om Männen och Alverna höll på att vinna striden tillsammans med sina nyvunna allierade Artoriuserna, tills Demonen Ursi skulle blanda sig i striden igen då Volturs ledarna började tappa modet. Ursi spännde ut sina vingar och vrålade så att eld for ur dennes mun som var fylld av sylvasa tänder, precis när Demonen skulle lyfta från marken efter att ha tagit sats så föll den mot marken igen med en duns.
Tyrion och Oldbark kunde inte först förstå vad som försigick men när de lyfta blicken upp mot kullen bakom fiendens arme så hade Dvärgarna äntligen anlänt. Thoignar stod längs fram av sin arme i kläd den kungliga rustningen som sägs vara ett av de finaste verk av Dvärgarna, kronan satt på dennes huvud med de vackraste rubiner man kan tänka sig. I händerna bar han sina tradionella yxor som han har burit genom alla åren och med ett leende röt han till sina undersåtar som stod vid balisterna och de började förbereda inför nästa skur. Det var detta som hade hindrat Demonen Ursi till att lyfta från marken då de skjöt enorma harpuner rakt in i dennes vingar och slet dom sönder o samman.
Efter att ha slungat iväg en skur till över fiendens bakre led så gav Thoignar order om full attack av samtliga Dvärgar. De for ner för kullarna med dragna vapen och vrålandes i stridsrop att det fick fienden att tappa fattningen av räddsla då de var nu helt omringade och inte kunde fly någonstans. Som en hammar mot städet for Dvärgarna rakt in i Orcernas led och slog sig långt in i leden innan deras framfart stannade av, Thoignar var längst fram i täten tillsammans med Rognar och slog sig fram emot Volturs som nu var bara ett ögonkast ifrån. Nu kunde Thoignar känna vittring av räddsla ifrån Volturs som ren panik delade ut förtvivlade order till sina trupper, i ögonvrån såg Thoignar att något stort kom emot honom och kastar sig till sidan. Ursi hand slog ner där Thoignar bara för par sekunder tidigare stått.
Ursi var rasande och var helt fokuserad av Thoignar så denne såg inte när Rognar slungade sin stora järnhammare och träffar Demonen på vaden och faller framåt men fångar upp fallet med sina händer. Här får Thoignar ett ypperligt tillfälle då Ursi nu blottade sin bröstkorg, han svingade och kastade båda av sina yxor som satte sig djupt i Demonens bröst och eld började flamma runt där yxorna satt. Nu kom Roignar med full hastighet mot Demonen och plockade upp sin hammare precis innan han hoppade upp på Ursis ben och tog redig sats för att kasta sig upp mot bestens haka. Med sin hammar så slog Rognar till Demonen med allt vad han orkade och träffade dennes haka så att huvudet for bakåt. På väg ner så fick Rognar tag i en av Thoignars yxor som fortfarande satt kvar i bröstet och drämde till den andra så den for ännu djupare in i  Demonen så att eld nu sprutade ur såret. Desvärre så får Ursi tag på Rognar och som klämmer ihop honom med sina båda händer, man hör bara skrick ifrån honom men som tystnas av när Demonen sätter eld på händerna så Rognar slukas av flammorna.
Thoignar kan bara stå hjälplöst och se på medans Rognar plågas av Demonen. Fram tills Demonen kastar Rognar ner i marken och vrålar ut sin seger, nu var Rognar bränd och rustningen helt svart av brännskadorna som han fått. Svårt skadad försökte han krypa iväg från Demonen så snabbt han orkade.
Thoignar for fram för att hjälpa Rognar men när han bara är 1 meter ifrån så kastar sig en av dennes livvakter fram och knuffar undan honom. I samma stund så stampar Demonen ner sin mäktiga fot rakt över Rognar så att jord och sten yrde upp i luften. Nu riktades Demonens blick mot Thoignar som sakta reste sig upp efter livvaktens knuff och skricker ut sin ilska över sin kamrats bortgång, Ursi skulle precis kasta iväg ett eldklot när besten plötsligt vrålar av smärta.
Thoignar står förbryllad över vad som hände men när Ursi lyfte foten där Rognar låg så fick man se att han ännu levde och hade sin dolk i handen. Rognar hade lyckats hamna mellan två stenbumlingar som tog den största av tyngden ifrån Demonens fot och sedan kört sin dolk in i undersidan.
Ursi var på väg att stampa till Rognar igen efter att ha lyft upp foten när en stor sten kom farande och träffar rakt över bröstet, Det var Oldbark som kastade stenen när han hade sett vad som var på väg att hända. Thoignar ställde sig på Demonens bröst och drog fram ett mäktigt svärd som var fäst i ryggen på sig, detta svärd är bara kungen av Dvärgasläktet som får bära och det bär liknande utsmykning av kronan som Thoignar bar på huvudet. Han fattade tag med båda händerna om skaftet och spände åt så att ådrorna syndes på armarna, med all sin kraft körde Thoignar ner svärdet i besten och avslutade dess liv för gott.
Rognar stod och stötte sig på sin hammare som han hade funnit liten bit ifrån platsen han tidigare låg, helt slut på energi och skador som ömmade över hela kroppen så fanns där en känsla av lättnad att ha slagit ut en sådan mäktig best innan den gjorde för stor skada. Rognar började dela ut order till de Dvärgar som anlände till fronten när ett ylande for genom luften och skrick började höras bakom ryggen. Han vände sig om och får se att hela Ulv armen är på väg rakt emot dom och de slog sig genom linjerna i vad det verka vara ett desperat handling. Rognar lyfte hammaren som nu kändes som om den hade blivit så pass mycket tyngre än tidigare och svor tyst för sig själv, nu närmade sig Ulvarna Rognars position och med en bestämd stämma beodrade han de Dvärgar som var i närheten att skydda sin Kung med sina liv om det så behövdes.
Med en smäll så for Ulvarna rakt in i leden med Dvärgar där Rognar befann sig, många av Ulvarna stupade omedelbart av Dvärgarnas lansar, svärd och yxor men till slut blev det för mycke och en efter en föll Dvärgarna. Rognar skreck efter förstärkningar men de andra Dvärgarna var alldeles för långt borta för att hinna fram i tid, en av Ulvarna kom förbi leden och anföll Rognar.
Svingade hammaren och träffa Ulven i huvudet så att den dog ögonblickligen innan den äns han nudda marken, nästa Ulv kom i hög fart och Rognar drog sin dolk. Ulven kastade sig fram och hög med sina käftar men missade Rognar med en hårsmån när denne hukade sig och som nu drog upp hela sidan på Ulven med dolken. Rognar slog en snabb blick över axeln och såg att Thoignar var på väg ner till sin position men innan han åter fäste blicken framåt så blev Rognar överumplad och tappade dolken, Ulven såg sin chans och anföll på nytt medans Dvärgen låg försvarlös på rygg. Lugnet la sig i Rognars sinne och beräknade cool lugnt Ulvens framfart så när den kom fram och skulle sluta sina käftar om en så slog han ut sina händer, greppade tag om huvudet och snurrade det så pass att Ulven bröt nacken och föll ihop ovanpå Rognar.
Vid denna stund så föll Dvärgarnas försvar vid Rognar och Ulvarna bröt sig genom och omringade Dvärgen innan han hade hunnit resa sig. Rognar avvaktade för att läsa av situationen och från ingenstans kom Azaghâl ridande på en av Ulvarna tillsammans med Emanuell och bakefter kom Amras, det verkade som om det var kört för Rognar och Thoignar.
Azaghâl började garva högjlut och överraska med att ge klara order till Thoignar att lämna en fri led genom Dvärgarnas arme för Ulvarna och sig själv, annars skulle Rognar få betala det yttersta priset. Thoignar svor för sig själv men gav klartecken att låta dom passera oskadda, av säkerhetsskäl så tog Azaghâl med sig Rognar som fånge ifall Thoignar skulle ångra sitt beslut.
När väl Ulvarna hade passerat alla Dvärgarna så kastade Azaghâl av Rognar från en av Ulvarnas rygg och tvingade honom att sätta sig på knä i riktning mot Thoignar. Azaghâl drog sitt svärd och skreck så att Thoignar kunde höra orden ”Lita aldrig på en Darh Crimson” innan han körde svärdet rakt genom Rognar. I nästa stund försvann Azaghâl med Ulvarna i riktning mot Draculias borg och var borta från slagfältet.
Thoignar beodrade full attack mot fienden som nu höll på att förlora hela sin kvarvarande arme mot Alverna, Artorius och Männen. Själv tog sig Thoignar fram till sin trogne vän Rognar där han la honom i sina armar och tackade honom för allt han åstadkommit här i livet och tog farväl innan Dvärgen slöt sina ögon för sista gången.
Thoignar drog svärdet sitt och gick bersärk genom fiendens led där alla som ställde sig i dennes väg gick hädan, panik i fiendens led då ingen vågade möta denna Dvärg som svingade sitt svärd som om han var besatt.

Striden fortsatte tills Volturs slutligen gav upp av räddsla för sina liv, nu skulle deras öden bestämmas och Tyrion var lite rädd att Thoignar var känslomässigt instabil och skulle dra alla inför döden om han så fått bestämma. Alla Orcer som överlevde blev tvingade att arbeta som slavar och återuppbygga de som blivit förstört under slaget i staden, nu skulle domen falla på de 4 Volturs som fanns på plats. Thoignar gick uppretad framför dom som nu satt på knä med händerna fastbundna bakom ryggen, de vädjade att få leva och att de får samma dom som Orcerna hade fått. Thoignar gick fram till den Voltur som hade yttrat just dom orden och körde svärdet genom vampyren som nu skreck av smärta. Tyrion häppen av händelsen ifrågasatte Thoignars handling som slutade med att Dvärgen blev ännu mer vansinnig att han drog ut svärdet ur buken på Volturs och sedan hög av huvudet med en sving ifrån de mäktiga Dvärgasvärdet.
Tyrion och Orophin försökte tala Thoignar till rätta och förklara att de behövde stå inför rätta i en domstol för sina brott, Thoignar blev ännu mer rosenrasande och gick fram till den tredje av Volturs och svingade svärdet så det bara var bitar kvar av honom. Nu tog Oldbark till orda och höll med Thoignar att de var alldeles för farliga att hålla dom vid liv och gick fram till en av de två som fortfarande levde och frågade uppriktigt: ”Av vilken anledning anser du nattenstjänare har rätt att få leva vidare?”
När Volturen som fått frågan skulle svara kom han bara till: ”Jag…..”
Mer fick han inte sagt då Oldbark hade börjat slå och stampa honom tills där inte fanns några tecken på liv längre, nu fick den sista av vampyrerna panik och började skricka och vädja om nåd. Thoignar gick fram som om han vore lugnet själv innan han besinningslöst svingade svärdet och avslutade Volturens liv för gott.

Nu återgick alla till att sköta om de sårade och se till att förberedda sig inför avmarsch mot Draculias borg i väst. Dvärgarna gav Rognar en proper och nästan kunglig begravning för sin insats i kriget, han fick ett monyment uppbyggd till sin ära. Jag själv lyckades återhämta mig från mina skador men kände att allt var inte bra med mig, där var något som höll på att hända med min kropp som inte bådade gott men jag höll det tyst för mig själv. Kunde inte veta vad som skulle hända med mig ifall någon fick reda på att jag inte var stridsduglig och om ännu värre de såg mig som sin fiende.
Försökte övertala Oldbark och Artorius att följa med oss mot väst och slå ut fienden för gott, men de var inte intresserade av mer krig utan skulle nu återgå till skogarna och vaka över dom som de gjort sen urminnes tider. Vi tackade för all deras hjälp och tog farväl.

Då är volym 5 äntligen klar.. den blev alldeles för lång men för att inte göra en 3:e del så fick den bli såhär lång. Hoppas den har varit till ert belåtande så hoppas jag de inte tar lika lång tid med nästa volym som kommer bli den sista men uppdelad i 2 delar.
Fridens Liljor gott folk.

Annonser
Posted in: Fantasy